söndag 8 februari 2009
Utmaning 37
När jag kommer in genom dörren kommer han springande. Han kastar sig upp i min famna och lägger sina små armar om min nacke. Han trycker sin rosiga varma kind mot min kalla som nyss varit ute och säger ”min mamma” med en röst som är både kärleksfull och stolt. Sen krånglar han sig ner och springer iväg. Ivrig att berätta för alla som hör att hans mamma har kommit. Det handlar inte så mycket om att jag kommit för att hämta honom utan bara om att jag är där. Han längtar inte hem utan kan tänka sig att stanna hela kvällen och natten på dagis. Han älskar sina förskollärare och de andra barnen men mest av alla älskar han sin mamma och sin pappa. Jag älskar att hämta honom och jag önskar att jag kan fortsätta att göra honom stolt över mig.
Utmaning 36
Jag vet inte vart jag är på väg. Jag står vid ett vägskäl där jag kan välja vilken väg som är min framtid men jag vet inte vilken väg som är den rätta. Jag antar att jag inte borde gå bakåt och gå tillbaka till mina gamla polare och allt festande och drogerna. Istället borde jag ta vägen till höger där jag kan ana en rak väg som leder fram till en behaglig framtid med stabilitet och rutiner. Men den till vänster känns mycket mer spännande. Där väntar äventyr och långa resor. Farliga förbindelser och snabba pengar. Så hur ska jag ha det? En trygg eller äventyrlig framtid? Vad är det jag vill ha egentligen. Jag vet vad jag skulle må bra av men det låter så tråkigt.
Utmaning 35
Tina hade befarat den här dagen eftersom hon visste att hon skulle ta tillbaka honom. Hon förbannade sin egen mesighet men kunde inte göra annat. Därför hade hon önskat att Thomas aldrig hade berättat för henne om sin otrohet så att hon kunde fortsätta att låtsas som att hon inte visste något om den. Men nu hamnade allt i ett annat läge. Han skulle bara få en chans annars skulle hon bli sin mamma och hon kunde inte stå ut med det.
Utmaning 34
Skriv om att få en chans som kommer att försvinna om en kort stund om du inte tar den NU.
Jag behöver lite mera tid för att få till den här.
Jag behöver lite mera tid för att få till den här.
lördag 7 februari 2009
Utmaning 33
Jag har tappat bort mina nycklar. Jag kan inte hitta dem. Jag är säker på att jag hängde upp dem i nyckelskåpet där de ska hänga men nu kan jag inte hitta dem. Var kan de ha tagit vägen? Jag har letat överallt men jag kan inte hitta dem. Det handlar om en nyckelknippa med nyckeln till min lägenhet, släktens sommarhus, jobbet, morsans lägenhet, farsans hus och Eriks lägenhet. Av alla nycklar som sitter på den där nyckelknippan kan jag skaffa tillbaka alla utom den till Eriks lägenhet. I första hand därför att han inte vet att jag har den, i andra hand för att han gjorde slut med mig för två veckor sedan.
Hur kunde han göra slut med mig? Det var ju jag som skulle göra slut med honom när så fort jag tröttnat på honom. Det var inte mening att jag skulle bli kär i honom och älska att vara nära honom. Nu har jag inte längre någon rätt att vara nära honom och andra tjejer kan ta min plats vid hans sida, min plats i hans vattensäng, min plats vid hans köksbord. Jag behöver ha min plats tillbaka och utan nyckeln till hans lägenhet vet jag inte hur det ska gå till.
Varje dag sedan han hade sagt ”vi fungerar inte längre” gick hon till hans lägenhet på lunchen och kontrollerade att ingen ny tjej hade tagit hennes plats. Hittills hade det inte funnits några spår efter någon tjej på besök. Men hon kunde inte vara säker på att det skulle fortsätta så. Hon lämnat alltid kvar något som skulle påminna honom om henne när han kom hem. Lite parfym på kudden, en ensam strumpa i hans strumplåda, ett par trosor i tvättkorgen men han hade inte ringt henne eller på annat sätt hört av sig. Idag skulle hon ta något från honom som hon kunde säga att han glömt hos henne. Det var dags att vrida upp tempot i operation få tillbaka Erik men utan nycklarna var det förstört.
Hur kunde han göra slut med mig? Det var ju jag som skulle göra slut med honom när så fort jag tröttnat på honom. Det var inte mening att jag skulle bli kär i honom och älska att vara nära honom. Nu har jag inte längre någon rätt att vara nära honom och andra tjejer kan ta min plats vid hans sida, min plats i hans vattensäng, min plats vid hans köksbord. Jag behöver ha min plats tillbaka och utan nyckeln till hans lägenhet vet jag inte hur det ska gå till.
Varje dag sedan han hade sagt ”vi fungerar inte längre” gick hon till hans lägenhet på lunchen och kontrollerade att ingen ny tjej hade tagit hennes plats. Hittills hade det inte funnits några spår efter någon tjej på besök. Men hon kunde inte vara säker på att det skulle fortsätta så. Hon lämnat alltid kvar något som skulle påminna honom om henne när han kom hem. Lite parfym på kudden, en ensam strumpa i hans strumplåda, ett par trosor i tvättkorgen men han hade inte ringt henne eller på annat sätt hört av sig. Idag skulle hon ta något från honom som hon kunde säga att han glömt hos henne. Det var dags att vrida upp tempot i operation få tillbaka Erik men utan nycklarna var det förstört.
Utmaning 32
Ljus bländar mig. Jag tål inga typer av starkt ljus. Det gör ont i mina ögon så mycket att jag tror att de tar skada av det. Jag får fräknar av solljus och risken för hudcancer är så stor att jag kan se hur mina fläckar växer för varje sekund jag befinner mig i direkt solljus.
Utmaning 30
Det serverades soppa i skolmatsalen den här dagen. I lärarnas matsal var det en krämig kycklingsoppa med precis lagom mycket chili. På varje bord stod en skål limeyoghurt och ett fat med härligt nybakt nanbröd. För detta betalade varje lärare 29 kr och de fick äta så mycket de ville. Stina Larsson som var mattelärare tyckte att det var för dyrt. För tio år sedan hade lärarna fått äta samma goda mat, hur mycket de ville och utan att det kostade dem något. I elevmatsalen serverades en blaskig köttfärssoppa utan smak, yoghurt och bröd.
Strax efter lunch började lärarna på skolan må dåligt. Först insjuknade syslöjdslärarinnan Lisa med kraftiga magsmärtor och plötsligt illamående. Sedan följde resten av skolans lärare efter i rask takt. De sista timmarna var alla lärare sjuka utom svenskaläraren Erik Svensson. Han hade gjort ett undantag och åkt hem på lunchen för att kontrollera sin post. Han väntade på ett brev från en annan skola där han sökt arbete. Han hade inte fått något brev från dem den här dagen heller men han kastade i sig resterna från gårdagens middag innan han hastade tillbaka till skolan för sin första lektion efter lunch.
Han möttes av lärare som lämnade skolan i en strid ström. Men han hade sin lektion som vanligt och hans elever var ganska besvikna för att de inte fick sluta tidigt och gå hem. Mitt i lektionen knackade en civilklädd polis på hans dörr. Han fick följa med dem till polishuset och berätta ingående varför han inte ätit lunch i skolmatsalen. Det hade visat sig att soppan varit förgiftad och nu var han misstänkt för att ha förgiftat skolans alla lärare.
Han ville inte berätta om varför han åkte hem så han försökte tänka snabbt och komma på en annan anledning. Han försökte glömma att han ljög när han sa att han skulle träffa sin sambo för en trevlig lunchträff mitt i veckan. Poliserna genomskådade hans lögn och tolkade det som att han hade en förgiftad kycklingsoppa att dölja. När han till slut berättade sanningen trodde de inte på honom.
Strax efter lunch började lärarna på skolan må dåligt. Först insjuknade syslöjdslärarinnan Lisa med kraftiga magsmärtor och plötsligt illamående. Sedan följde resten av skolans lärare efter i rask takt. De sista timmarna var alla lärare sjuka utom svenskaläraren Erik Svensson. Han hade gjort ett undantag och åkt hem på lunchen för att kontrollera sin post. Han väntade på ett brev från en annan skola där han sökt arbete. Han hade inte fått något brev från dem den här dagen heller men han kastade i sig resterna från gårdagens middag innan han hastade tillbaka till skolan för sin första lektion efter lunch.
Han möttes av lärare som lämnade skolan i en strid ström. Men han hade sin lektion som vanligt och hans elever var ganska besvikna för att de inte fick sluta tidigt och gå hem. Mitt i lektionen knackade en civilklädd polis på hans dörr. Han fick följa med dem till polishuset och berätta ingående varför han inte ätit lunch i skolmatsalen. Det hade visat sig att soppan varit förgiftad och nu var han misstänkt för att ha förgiftat skolans alla lärare.
Han ville inte berätta om varför han åkte hem så han försökte tänka snabbt och komma på en annan anledning. Han försökte glömma att han ljög när han sa att han skulle träffa sin sambo för en trevlig lunchträff mitt i veckan. Poliserna genomskådade hans lögn och tolkade det som att han hade en förgiftad kycklingsoppa att dölja. När han till slut berättade sanningen trodde de inte på honom.
Utmaning 29
VARNING FÖR
Jag vet inte. Jag släpper den nu så hoppas jag att jag får inspiration senare.
Jag vet inte. Jag släpper den nu så hoppas jag att jag får inspiration senare.
Utmaning 28
”Din cancerdiagnos har du själv rökt dig till”, sa min dotter och ryckte på axlarna när jag berättat för henne vad läkaren sagt till mig tidigare på dagen. Jag kunde inte begripa hur hon kunde vara så kall mitt i all min oro. Jag kände ett behov av att försvara mig mot hennes hårda ord. Men jag kunde inte. Jag orkade inte bryta ihop inför henne så jag lämnade henne i köket. Jag tog min tillflykt till badrummet där jag spolade upp ett bad åt mig. Läkaren hade sagt till mig att jag borde sluta röka men att det egentligen inte spelade någon roll. Det var för sent att göra något åt min tumör och att jag bara har döden framför mig. Det var dags för mig att avsluta mina affärer och lämna min dotter åt sitt öde. Förhoppningsvis har hon lärt sig något och håller sig borta från alla typer av droger.
fredag 6 februari 2009
Utmaning 27
Kära Thomas,
Jag borde inte ha tagit med mig min älskare till ditt och Tinas bröllop. Jag borde ha respekterat att du inte ville träffa min nya livskamrat och lämnat honom hemma så som din far gjorde. Men eftersom jag tog med mig honom borde jag ha sett till att han skötte sig. Jag är ledsen att jag drogs med i mina känslor och lät mig svepas med i hans galna upptåg.
Jag hoppas att du i kan finna i ditt hjärta en möjlighet att förlåta mig och låta mig vara en del av ditt liv igen.
Fårlåt mig,
~ mamma
Jag borde inte ha tagit med mig min älskare till ditt och Tinas bröllop. Jag borde ha respekterat att du inte ville träffa min nya livskamrat och lämnat honom hemma så som din far gjorde. Men eftersom jag tog med mig honom borde jag ha sett till att han skötte sig. Jag är ledsen att jag drogs med i mina känslor och lät mig svepas med i hans galna upptåg.
Jag hoppas att du i kan finna i ditt hjärta en möjlighet att förlåta mig och låta mig vara en del av ditt liv igen.
Fårlåt mig,
~ mamma
Utmaning 26
Helena körde bilen till tågstationen och hämtade en bagagevagn. Det hade blivit några resväskor och en stor bag fast hon tänkt att bara det viktigaste fick följa med. Hon hade till sin stora förvåning upptäckt att hon blivit fäst vid sina saker under tiden i huset. Mycket hade hon lämnat åt sitt öde. Hon hade gett Sofia fullmakt att sälja huset innan hon reste. Sofia hade varit helt förkrossad så klart men det struntade Helena i. Trots att hon var jagad av ett gäng hänsynslösa galningar kände hon att hon skulle klara av det. Hon var en överlevare och hon skulle skapa sig ett nytt liv igen.
Utmaning 25
Jag hatar det lilla liv som växer i min mage. Det är inte livets fel på något vis. Jag är fullkomligt medveten om att det inte har bett om att få ligga i min mage och växa. Jag kan inte glädjas åt att känna rörelser och sparkar. Jag betraktar den som en parasit som lever på mig. Den äter mitt blod, min mat och den andas den luft som jag andas. Allt jag gör drabbar den och min skuld är enorm. Jag tänker på alla glas vin, alla lakritsshots, alla cigaretter både lagliga och olagliga som jag har dragit i mig medan den har legat där och försökt skapa sig ett drägligt liv. Jag är inte gjord för att ha små liv som växer i min mage. Jag är gjord för att festa, supa och knulla med alla som är intresserade. I mitt ytliga liv finns ingen plats för blöjor och nattvak. I mitt liv finns inte plats för villkorslös kärlek och enormt ansvar. Jag klarar inte av att låta det här fortsätta.
Utmaning 24
Min svenskalärare i sjuan sa att jag hade fantasi nog att sätta mig in i situationer som jag inte själv levt.
Min man säger att jag skriver levande och på ett sätt som gör att han vill läsa vidare, veta mera och se vad som händer.
Min man säger att jag skriver levande och på ett sätt som gör att han vill läsa vidare, veta mera och se vad som händer.
Utmaning 23
”Är det där en kompis till dig?”, frågade Tina sin nyblivne make. Thomas skakade på huvudet. ”Jag trodde att det var någon på din sida”, svarade han. De betraktade personen i fråga. En man i deras ålder, han hade varit snyggt klädd men som blivit alldeles för överförfriskad och just nu ägnade sig åt att strippa på bardisken. ”Vem ska stoppa honom innan han tar av sig för mycket?”, Tina var bekymrad. Hon kände sig inte helt bekväm i situationen och tydligen gjorde inte Thomas det heller. ”Du får fråga fina vänner vem som tagit med honom så kollar jag med mina”, föreslog Thomas. Tina nickade och de skildes åt för att undersöka saken. Under tiden åkte mannens byxor av och gjorde obscena rörelser med underkroppen. Tina blev förskräckt när hon såg sin mormor stå nära honom och se lystet på hans kropp. Tinas mormor hade alltid tyckt om sprit och nu sedan hon börjat tappa minnet hade hennes drickande gått för långt. Hon lokaliserade sin mamma och tecknade över hela festlokalen att det var dags för mormor att åka hem. Det tog en god stund för hennes mamma att förstå vad Tina menade men tillslut verkade det som att budskapet hade gått fram och mamma styrde stegen mot baren. Tina frågade lite diskret alla hon passerade om de kände mannen på bardisken men ingen tog på sig ansvaret för honom.
När hon hade frågat alla inom synhåll försökte hon hitta igen Thomas igen men han var som bortblåst och den strippande mannen hade försvunnit från bardisken. Hon drog en lättnadens suck men det var för tidigt. Hon kände händer på sin kropp från någon som glidit sig upp bakom henne. Hon vände sig om och skulle ge sin make en kyss men där stod den nakna mannen. Han omfamnade henne och han var stark. Hon märkte att han inte alls var särkilt berusad och hon tog sig inte loss. Han delvis bar henne till dansgolvet och för en utomstående såg det nog ut som att hon ägnade sig åt att dansa med en nästintill naken man på sin bröllopsdag. I ögonvrån såg hon att Thomas mamma betraktade henne med en missnöjd min. Där fick hon vatten på sin kvarn, tänkte Tina och gjorde en oväntad rörelse åt vänster samtidigt som hon sjönk ihop och tog sig lös från mannens armar. Hon skyndade sig därifrån och fick äntligen syn på Thomas. Nu tänkte hon inte lämna hans sida. Hon berättade för honom om hennes ofrivilliga dans och medan Thomas gick mot mannen för att kasta ut honom eftersom han inte heller hittat någon som kände honom drog mannen upp Thomas mamma på dansgolvet. Thomas blev så generad av de oanständiga rörelserna och av att hans mamma följde med i rörelserna att han vände och bestämde sig för att låtsas som ingenting. Han vände och tog med sig Tina därifrån.
När hon hade frågat alla inom synhåll försökte hon hitta igen Thomas igen men han var som bortblåst och den strippande mannen hade försvunnit från bardisken. Hon drog en lättnadens suck men det var för tidigt. Hon kände händer på sin kropp från någon som glidit sig upp bakom henne. Hon vände sig om och skulle ge sin make en kyss men där stod den nakna mannen. Han omfamnade henne och han var stark. Hon märkte att han inte alls var särkilt berusad och hon tog sig inte loss. Han delvis bar henne till dansgolvet och för en utomstående såg det nog ut som att hon ägnade sig åt att dansa med en nästintill naken man på sin bröllopsdag. I ögonvrån såg hon att Thomas mamma betraktade henne med en missnöjd min. Där fick hon vatten på sin kvarn, tänkte Tina och gjorde en oväntad rörelse åt vänster samtidigt som hon sjönk ihop och tog sig lös från mannens armar. Hon skyndade sig därifrån och fick äntligen syn på Thomas. Nu tänkte hon inte lämna hans sida. Hon berättade för honom om hennes ofrivilliga dans och medan Thomas gick mot mannen för att kasta ut honom eftersom han inte heller hittat någon som kände honom drog mannen upp Thomas mamma på dansgolvet. Thomas blev så generad av de oanständiga rörelserna och av att hans mamma följde med i rörelserna att han vände och bestämde sig för att låtsas som ingenting. Han vände och tog med sig Tina därifrån.
Utmaning 22
Kan inte sitta still. Det värker av tristess i benen. Det började som krypningar i fötterna och har nu övergått till ren smärta. Tankarna som virvlar i huvudet och som önskar att det ska bli min tur nu. Jag kan inte sitta still och börjar vandra omkring. Då slutar det att göra ont i benen men krypningarna försvinner inte. Jag står inte ut!
Utmaning 21
Hon gick upp för trappstegen till sitt rum. Sitt tornrum men hon visste att något var fel redan innan hon tagit första steget. Det luktade annorlunda och obekant. Förhoppningsvis berodde det bara på att hon inte varit hemma på ett tag men hon anade att sanningen var värre än så. Sofia ledde henne uppför trappan eftersom hon knutit en sjal över Helenas ögon. Medan Sofia knöt sjalen på plats hade hon fnissat något om en överraskning och Helena hade varit helt oförberedd. Helenas fötter gick nästan på egen hand uppför trappstegen, hon hade gått i den så många gånger att fötterna visste vilka trappsteg som knarrade utan att Helena behövde se dem. Hon visste när hon var uppe och tog det sista steget med samma självklarhet som om hennes ögon sett slutet på trappen. När hon satte ner sin nakna fot på golvet förstod hon först inte vad hon kände. Det var mjukt och lurvigt, inte alls som trägolvets tiljor, och Helena drog upp foten igen. Hon ville inte sätta ner den för vad det där lurviga än var så betydde det knappast något bra. Sofia märkte inte att hon tvekade utan knuffade henne framåt och tillslut blev Helena tvungen att sätta ner foten på det lurviga. Hennes andra fot följde tveksamt efter. Sofia stod bakom henne och tog av ögonbindeln. Helena vågade inte öppna ögonen men kände sig tillslut tvungen. Det första hon såg var ett kamerateam med en stor filmkamera rakt in i ansiktet. Helena försökte se bortom kamera med det var som att hennes ögon blivit förlamade och bara kunde stirra på kameran. Det verkade som att kameramannen förstått att hon drabbats av kameraskräck och han flyttade sig bort från henne. Då såg hon sitt älskade tornrum för första gången och det fanns inte kvar längre.
Det lurviga som hennes fötter stod på var en heltäckningsmatta av modell ryamatta i en skarp apelsinfärgad orange nyans. Väggarna var bruna och gröna och fönstren var täckta av gardiner i samma färg som mattan. Mitt i rummet stod en stor rund säng med massor av kuddar i mitten. Den såg ut som en enorm tårta och skulle lätta rymma åtta personer. Om Helena inte varit så chokad hade hon satt sig med armarna runt knäna och gråtit men nu kunde hon inte få fram ett ord och inte heller någon reaktion. Helt plötsligt blev hon medveten om två vagt välbekanta figurer som satt på en bänk vid de östra fönstren. Hon stirrade på dem kände ilskan komma bubblande. ”Vad i helvete har ni gjort?”, väste hon fram. Rösten höll inte och hon var helt torr i munnen. ”Vad i helvete har ni ställt till med?”, nu var hennes röst starkare och hon blev själv rädd för styrkan och ilskan. Personerna på bänken var inredningsdesigners från en teveproduktion som hon sett någon gång och tyckt gjort ett bra jobb med nöjda kunder. Helena var allt annat än nöjd. Hon struntade i kuddar, tända ljus och annat fluff. Hon ville ha tillbaka sitt kala, vita rum. Hon lyckades få iväg allihopa ut ur huset på mindre än tio minuter. De skulle komma tillbaka nästa dag och återställa alltihopa men hon visste redan att allt var förstört.
Så fort hon blev ensam slet hon bort mattan och letade sig fram till den lösa golvbrädan som låg kvar. Hon sträckte in handen och drog ut lådan som låg därinne i mörkret. Den låg kvar. Hon öppnade den och fick se buntarna med pengar som låg kvar. Hon räknade hastigt igenom dem och det verkade som att allt låg kvar, orört och intakt. Hon drog en lättnadens suck och la tillbaka golvbrädan och mattan. Sedan tog hon med sig lådan nerför trappen. Resten av kvällen och natten ägnade hon sig åt att packa ihop sitt liv.
Nästa morgon när inredarna kom tillbaka berättade hon för dem att de skulle göra om överraskningsmomentet. Hon gav dem nästan äkta förvåning, lycka, glädje och kärlek innan de gav sig iväg igen. Några timmar efter att teamet åkt packade Helena sin bil och lämnade sitt drömhus. Hon ringde mäklaren på vägen bort och några dagar senare låg hennes hus ute på hemnet.se igen. Helena var återigen hemlös och på jakt efter en plats att få leva i trygghet. Men hon hade gjort ett val när hon drog med pengarna från knarksyndikatet. Nu skulle de snart veta hennes riktiga namn och varifrån hon kom. Nu började ett nytt liv och det viktigaste för henne var att skaffa sig ett nytt namn och göra sig av med Helena.
Det lurviga som hennes fötter stod på var en heltäckningsmatta av modell ryamatta i en skarp apelsinfärgad orange nyans. Väggarna var bruna och gröna och fönstren var täckta av gardiner i samma färg som mattan. Mitt i rummet stod en stor rund säng med massor av kuddar i mitten. Den såg ut som en enorm tårta och skulle lätta rymma åtta personer. Om Helena inte varit så chokad hade hon satt sig med armarna runt knäna och gråtit men nu kunde hon inte få fram ett ord och inte heller någon reaktion. Helt plötsligt blev hon medveten om två vagt välbekanta figurer som satt på en bänk vid de östra fönstren. Hon stirrade på dem kände ilskan komma bubblande. ”Vad i helvete har ni gjort?”, väste hon fram. Rösten höll inte och hon var helt torr i munnen. ”Vad i helvete har ni ställt till med?”, nu var hennes röst starkare och hon blev själv rädd för styrkan och ilskan. Personerna på bänken var inredningsdesigners från en teveproduktion som hon sett någon gång och tyckt gjort ett bra jobb med nöjda kunder. Helena var allt annat än nöjd. Hon struntade i kuddar, tända ljus och annat fluff. Hon ville ha tillbaka sitt kala, vita rum. Hon lyckades få iväg allihopa ut ur huset på mindre än tio minuter. De skulle komma tillbaka nästa dag och återställa alltihopa men hon visste redan att allt var förstört.
Så fort hon blev ensam slet hon bort mattan och letade sig fram till den lösa golvbrädan som låg kvar. Hon sträckte in handen och drog ut lådan som låg därinne i mörkret. Den låg kvar. Hon öppnade den och fick se buntarna med pengar som låg kvar. Hon räknade hastigt igenom dem och det verkade som att allt låg kvar, orört och intakt. Hon drog en lättnadens suck och la tillbaka golvbrädan och mattan. Sedan tog hon med sig lådan nerför trappen. Resten av kvällen och natten ägnade hon sig åt att packa ihop sitt liv.
Nästa morgon när inredarna kom tillbaka berättade hon för dem att de skulle göra om överraskningsmomentet. Hon gav dem nästan äkta förvåning, lycka, glädje och kärlek innan de gav sig iväg igen. Några timmar efter att teamet åkt packade Helena sin bil och lämnade sitt drömhus. Hon ringde mäklaren på vägen bort och några dagar senare låg hennes hus ute på hemnet.se igen. Helena var återigen hemlös och på jakt efter en plats att få leva i trygghet. Men hon hade gjort ett val när hon drog med pengarna från knarksyndikatet. Nu skulle de snart veta hennes riktiga namn och varifrån hon kom. Nu började ett nytt liv och det viktigaste för henne var att skaffa sig ett nytt namn och göra sig av med Helena.
tisdag 20 januari 2009
Utmaning 20
Helenas tornrum är hennes favoritplats inte bara i hemmet utan i hela världen. Hon har satt upp sin mormors gamla spetsar i fönstren. De täcker rutorna och räcker ner till golvet. De kan dras isär till ett tunt streck eller dras ut till luftiga, ljusa heltäckande spetsar.
Hon hade måttbestämt ett stort skribord som följde väggens kanter utan att ta allt för stor plats. Mittemot hade hon ställt sin mormors gamla karmstol och ett pelarbord intill där hon ställt en fruktskål. De första veckorna hade hon burit upp färsk frukt och fyllt skålen med flera gånger i veckan. Nu var skålen fylld med papperslappar med anteckningar med idéer. Ofta drog hon karmstolen till fönstren åt väster och såg ut över bygden nedanför. Hon älskade att sitta där och bara finnas. Hennes hjärna berättade för henne om vad människor i sina bilar gjorde och vart de var på väg. Ofta hade de hemligheter för sina nära och kära men hon fick alltid komma in i deras innersta hemliga vrår.
Hennes vänner frågade ofta hur hon haft råd med alltsammans. Hon log och pratade bort det, ville inte prata om pengar och framför allt inte var hon fått tag i dem.
Hon hade måttbestämt ett stort skribord som följde väggens kanter utan att ta allt för stor plats. Mittemot hade hon ställt sin mormors gamla karmstol och ett pelarbord intill där hon ställt en fruktskål. De första veckorna hade hon burit upp färsk frukt och fyllt skålen med flera gånger i veckan. Nu var skålen fylld med papperslappar med anteckningar med idéer. Ofta drog hon karmstolen till fönstren åt väster och såg ut över bygden nedanför. Hon älskade att sitta där och bara finnas. Hennes hjärna berättade för henne om vad människor i sina bilar gjorde och vart de var på väg. Ofta hade de hemligheter för sina nära och kära men hon fick alltid komma in i deras innersta hemliga vrår.
Hennes vänner frågade ofta hur hon haft råd med alltsammans. Hon log och pratade bort det, ville inte prata om pengar och framför allt inte var hon fått tag i dem.
måndag 19 januari 2009
Utmaning 19
Min plånbok används på följande sätt:
1. Välj ut vad du vill köpa, välj noga då det kan fattas pengar till det du verkligen inte behöver.
2. Ta med varan/varorna till kassan och visa dem för den som är anställd av affären för att ta betalt.
3. Kontrollera nonchalant att de tar kort ifall du har räknat fel och måste använda ”nödfalls-kortet” för att undvika en pinsam situation.
4. Vänta på summan du förväntas betala och gör en hastig huvudräkning om hur mycket kontanter som kan finnas.
5. Öppna spännet genom att flytta det uppåt samtidigt som du håller botten av plånboken i ett fast grepp.
6. Vrid plånboken så att sedelfacket blir tillgängligt för en noggrann undersökning.
7. Gå först igenom det första och försökt se om det kan finnas en sedel gömd bland kvitton och andra viktiga lappar.
8. Le mot kassörskan medan du börjar göra en lika noggrann undersökning av det andra facket. Inse att den skrynkliga tjugan på botten inte räcker för att betala dina varor. Plocka fram den och lägg den på disken.
9. Vik ihop plånboken och dra ifrån dragkedjan från myntfacket på framsidan.
10. Häll ut innehållet i myntfacket i handen och försök att bolla plånboken under armen medan du försöker skilja ut mynt från knappar och annat som kan ha hamnat där.
11. Ge kassörskan det du hittar i form av tior, femmor, enkronor och femtioöringar tills beloppet är betalt och du kan ta dina varor och lämna affären.
söndag 18 januari 2009
Utmaning 18
Irma hade planerat att storstäda huset hela dagen men råkade slå upp tidningen medan hon åt frukost och hon blev tvungen att genast rusa iväg för att förköpa sig på Planskolans totala utförsäljnig. Irma fick oväntad hjälp av sin värsta fiende, grannfrun Ellinor som inte sett annonsen men hade bil och gav Irma skjuts. Konsekvensen blev tyvärr att även Ellinor fick nytta av Irmas handlingskraft och fick ta del av denna fantastiska händelse. Samtidigt som Irma och Ellinor försökte att inte hamna i luven på varandra bland perennerna fick Irma oväntat besök av en dammsugarförsäljare men det visste inte hon något om. Hade hon vetat det hade hon ångrat sitt dåraktiga beslut att rusa iväg och köpa plant för dammsugarförsäljaren var ingen annan än hennes sedan länge förlorade bror. Till slut hade Irma bestämt sig och så hade även Ellinor och de kunde packa Ellinors bil full med plantor, buskar, perenner, frön och jord av alla de slag och de kunde återvända hem igen.
Utmaning 17
Jag är författaren som ännu inte har skrivit någon bok eller fått någon text publicerad. Men att skriva böcker är något jag alltid vetat att jag ska göra. Jag har alltid sett mig själv som en författare och tänker inte låta min oerhörda självkritik hindra mig.
Att varje dag (nästan i alla fall) publicera texter i en blogg på internet stärker mig så fantastiskt mycket. Jag publicerar även det jag inte är helt nöjd med, det jag är fantastiskt nöjd över och ibland även det jag skäms över. Det stärker min självkänsla även om allt sker anonymt, än så länge i alla fall. Små steg framåt når framåt. Övning ger färdighet. En bunt floskler. Det är trots det sanningar och de för mig framåt mot mina drömmar.
Att varje dag (nästan i alla fall) publicera texter i en blogg på internet stärker mig så fantastiskt mycket. Jag publicerar även det jag inte är helt nöjd med, det jag är fantastiskt nöjd över och ibland även det jag skäms över. Det stärker min självkänsla även om allt sker anonymt, än så länge i alla fall. Små steg framåt når framåt. Övning ger färdighet. En bunt floskler. Det är trots det sanningar och de för mig framåt mot mina drömmar.
Utmaning 16
10 saker jag har åstadkommit i mitt liv och som jag är mäkta stolt över (utan inbördes ordning):
· mitt barn
· keramikskålar och vaser
· tagit mig igenom en sjukdom
· tagit emot en njure
· skött all bokföring i ett företag trots att jag saknade utbildning och erfarenhet
· att jag har tagit upp mitt skrivande
· scrappande både hemma och i gemenskap
· tagit tag i min psykiska och fysiska hälsa
· min man
· skrev tenta idag och kunde behålla fokus tills jag hade svarat utförligt på alla frågor.
Jag sitter på operationsbordet. Jag är fullkomligt skräckslagen och kan inte sluta skaka. Bakom mig står narkosläkaren och ber mig slappna av. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag försöker slappna av med ryggen böjd så att hon ska nå ryggraden lättare. Jag når inte ner med fötterna och känner att jag skulle behövs stöd för dem men jag vågar inte säga till om det. Jag vågar knappt andas så hur ska jag våga be om något? Tillslut säger hon att hon har hittat rätt och bedövningsmedlet sprutas in. Jag känner hur en del av ångesten släpper och jag får hjälp att lägga mig ner. Sedan dröjer det inte länge innan jag får höra hans skrik och för första gången får se de största mirakel av dem alla, min fantastiska son.
· mitt barn
· keramikskålar och vaser
· tagit mig igenom en sjukdom
· tagit emot en njure
· skött all bokföring i ett företag trots att jag saknade utbildning och erfarenhet
· att jag har tagit upp mitt skrivande
· scrappande både hemma och i gemenskap
· tagit tag i min psykiska och fysiska hälsa
· min man
· skrev tenta idag och kunde behålla fokus tills jag hade svarat utförligt på alla frågor.
Jag sitter på operationsbordet. Jag är fullkomligt skräckslagen och kan inte sluta skaka. Bakom mig står narkosläkaren och ber mig slappna av. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Jag försöker slappna av med ryggen böjd så att hon ska nå ryggraden lättare. Jag når inte ner med fötterna och känner att jag skulle behövs stöd för dem men jag vågar inte säga till om det. Jag vågar knappt andas så hur ska jag våga be om något? Tillslut säger hon att hon har hittat rätt och bedövningsmedlet sprutas in. Jag känner hur en del av ångesten släpper och jag får hjälp att lägga mig ner. Sedan dröjer det inte länge innan jag får höra hans skrik och för första gången får se de största mirakel av dem alla, min fantastiska son.
Utmaning 15
Ingenting gör mig så arg som att bli beskylld för något som jag inte har gjort och jag inte får någon chans att försvara mig för alla förklaringar låter som bortförklaringar och sätt att ta sig undan att åka fast. Ibland kan faktiskt förklaringar bara vara just förklaringar men det är inte alla som förstår det. Att jag blir så arg när detta händer har sitt ursprung i mina tidiga tonår.
Min lillebror var en slarver så som tioåringar kan vara utan att det betyder särskilt mycket. Jag ville att han skulle vara lite mer rädd om sina saker eftersom våra föräldrar slet för att få inkomster och utgifter att balansera med ett litet överskott varje månad. En sommardag hittade jag min brors cykel slängd i dikeskanten av vår lilla byväg tillsammans med en hel hög andra ungars cyklar. Med lite otur kunde cykeln ha blivit både stulen och påkörd och jag bestämde mig för att skrämma honom lite. Jag tog med mig hans cykel hem och ställde den i cykelstället som stod i vinkel mellan huset och garaget. Det syntes med andra ord inte från vägen och han skulle bli tvungen att gå dit innan han såg sin cykel. Jag hade tänkt mig att han skulle skämmas och be om förlåt och sedan skulle mamma tala om att jag hittat den och tagit med den hem. Jag berättade för mamma när jag kom hem att jag hittat cykeln och att den nu stod i cykelstället där den borde. Lillebror kom hem utan cykel och blev så lättad som en tioåring kan bli när något han värderat högt försvunnit och sedan återvänt.
Några dagar senare fick jag besök av en mamma till en av lillebrors kompisar. Hon var urförbannad och sa att jag skulle låta bli hennes sons cykel. Hon var helt övertygad om att jag hade stulit hans cykel, en unge som jag varken brydde mig om eller ens lagt märke till vilken cykel han hade. Det visade sig att ryktet om min lillebrors försvunna cykel hade spritt sig till grannarna och nu stod en högröd kvinna på vår gräsmatta och svor ve och förbannelse över mig. För något jag absolut inte hade gjort och inte kunde försvara mig emot. Hon lyssnade inte och jag blev mer och mer förbannad. Tillslut var måttet rågat och jag minns orden som kom ur min mun: ”Håll käften jävla kärring. Jag skulle aldrig röra din djävulunges cykel!” I det ögonblicket precis innan jag skrek åt henne hade jag kunnat döda henne. Hade jag haft ett vapen i min hand hade jag kunnat skada henne. Men istället släppte jag ut min ilska i de korta meningarna och resultatet blev förvånande. Hon blev knäpptyst och vitnade i ansiktet innan hon vände på klacken och småsprang därifrån. Jag tror inte att det var så mycket orden som tonfallet och blicken som skämde iväg henne. Jag tror att även hon var medveten om att jag nyss inte bara önskat livet ur henne utan också önskat hålla i kniven.
Ytterligare några dagar senare berättade lillebror i förbigående att cykeln återfunnits. Den hade hela tiden legat slängd i ett dike vid en av deras kompisars hus. Jag väntade mig en ursäkt från henne men den har jag fortfarande inte sett röken av.
Min lillebror var en slarver så som tioåringar kan vara utan att det betyder särskilt mycket. Jag ville att han skulle vara lite mer rädd om sina saker eftersom våra föräldrar slet för att få inkomster och utgifter att balansera med ett litet överskott varje månad. En sommardag hittade jag min brors cykel slängd i dikeskanten av vår lilla byväg tillsammans med en hel hög andra ungars cyklar. Med lite otur kunde cykeln ha blivit både stulen och påkörd och jag bestämde mig för att skrämma honom lite. Jag tog med mig hans cykel hem och ställde den i cykelstället som stod i vinkel mellan huset och garaget. Det syntes med andra ord inte från vägen och han skulle bli tvungen att gå dit innan han såg sin cykel. Jag hade tänkt mig att han skulle skämmas och be om förlåt och sedan skulle mamma tala om att jag hittat den och tagit med den hem. Jag berättade för mamma när jag kom hem att jag hittat cykeln och att den nu stod i cykelstället där den borde. Lillebror kom hem utan cykel och blev så lättad som en tioåring kan bli när något han värderat högt försvunnit och sedan återvänt.
Några dagar senare fick jag besök av en mamma till en av lillebrors kompisar. Hon var urförbannad och sa att jag skulle låta bli hennes sons cykel. Hon var helt övertygad om att jag hade stulit hans cykel, en unge som jag varken brydde mig om eller ens lagt märke till vilken cykel han hade. Det visade sig att ryktet om min lillebrors försvunna cykel hade spritt sig till grannarna och nu stod en högröd kvinna på vår gräsmatta och svor ve och förbannelse över mig. För något jag absolut inte hade gjort och inte kunde försvara mig emot. Hon lyssnade inte och jag blev mer och mer förbannad. Tillslut var måttet rågat och jag minns orden som kom ur min mun: ”Håll käften jävla kärring. Jag skulle aldrig röra din djävulunges cykel!” I det ögonblicket precis innan jag skrek åt henne hade jag kunnat döda henne. Hade jag haft ett vapen i min hand hade jag kunnat skada henne. Men istället släppte jag ut min ilska i de korta meningarna och resultatet blev förvånande. Hon blev knäpptyst och vitnade i ansiktet innan hon vände på klacken och småsprang därifrån. Jag tror inte att det var så mycket orden som tonfallet och blicken som skämde iväg henne. Jag tror att även hon var medveten om att jag nyss inte bara önskat livet ur henne utan också önskat hålla i kniven.
Ytterligare några dagar senare berättade lillebror i förbigående att cykeln återfunnits. Den hade hela tiden legat slängd i ett dike vid en av deras kompisars hus. Jag väntade mig en ursäkt från henne men den har jag fortfarande inte sett röken av.
torsdag 15 januari 2009
Utmaning 14
”Jag heter Helena Svantesson” presenterade Helena sig, ”jag är intresserad av objektet på Johannesgatan.”
”Jaa, det var ju trevligt”, mäklaren lät stressad och en aning överlägsen men Helena lät sig inte avskräckas.
”Jag såg på Hemnet.se att det ska vara visning idag klockan fyra”, fortsatte hon ”och jag ska gå på den”.
”Det kommer att vara många intressenter på den visningen men jag har en ny visning imorgon eftermiddag så det kanske vore bättre om du kom på den istället”.
”Nej, det går inte alls”, insköt Helena, ”om huset faller mig i smaken ska jag ta med mig några kunniga vänner imorgon”.
”Jaha, ja, då kommer ju saken i ett lite annat läge”, mäklaren hade helt bytt röstläge och attityd. Äntligen verkade han ha förstått att Helena menade allvar och att hon var en seriös köpare. ”Då är du välkommen på visningen klockan sexton idag”, mäklaren gjorde en lite paus och det lät som att han bläddrade bland papper, ”och ditt namn var?”
”Helena Svantesson” upprepade Helena.
”Huset ligger som du vet på Johannesgatan, det är nummer fem och”
”Jag hittar”, avbröt Helena, ”tack för väntligheten” sedan la hon på luren utan vidare artighetsfraser och andra oväsentligheter.
Halv fyra parkerade Helena sin bil en bit bort på gatan. Hon ville få lite tid att ensam känna sig för. I hela sitt liv hade hon önskat att få bo i huset på Johannesgatan 5 och nu hade hon sin dröm inom räckhåll. Som barn hade hon gått förbi det vackra grå huset med det höga tornet varje dag på väg till och från skolan och hon hade fantiserat om hur det såg ut inuti, om hur människorna därinne hade dansat i balsalar, promenerat i den välskötta trädgården bland rosor och perenner, plockat äpplen från det gamla äppelträdet och helt enkelt levt sina liv där innanför stenmuren och den höga grinden i svart smide.
Hon såg tornet på långt håll och gick med spänd förväntan gatan fram. Samma väg som hon vandrat så många gånger genom åren. Hon kom fram till järngrinden och såg in i trädgården. Den var vanskött och ovårdad numera. Hon antog att säljaren var gammal och trött. Kanske hade ingen bott där de sista månaderna. Färgen på huset flagnade och takpannorna var mörka och beväxta med mossa här och där. Hon kunde också se att fönstren var i stort behov av renovering och att en del nog behövdes bytas ut. Ingenting av detta spelade henne någon som helst roll. Hon visste att det var hennes hus och att det var meningen att hon skulle bo där.
Hon följde muren bort från uppfarten och hon betraktade huset från alla vinklar hon kunde utan att gå innanför muren. När klockan hade passerat fyra vände hon och gick tillbaka mot uppfarten. Flera bilar stod parkerade på gatan utanför och Helena fick snirkla sig fram mot grinden och uppfarten men inget kunde förstöra hennes humör. Hon presenterade sig för mäklaren som prickade av henne på en lista. Hon såg till att hon fick vara ensam i alla rum när hon gick genom huset. Precis som hon hade förställt sig kände hon sig mäktigast i världen när hon stod mitt i tornrummet och hade utsikt åt alla väderstreck. Hon gick nerför alla trappor igen och genom alla rum innan hon bekräftade för mäklaren att hon skulle återkomma på visningen nästa dag. Hon gick igenom trädgården till den lilla skogsdungen och vandrade där en kvart innan hon återvände till bilen.
Nästa dag återkom hon till huset. Med sig hade hon sin bästa väninna och hennes make. De hade köpt ett gammalt hus och själva gjort all renovering. Maken drev ett eget företag med gamla hus som specialitet. Han skrev ner alla problem han kunde hitta och prissatte dem. Dessutom hade hon med sig en rörmockare, en elektriker och en god vän med sin mögelhund. Själv spenderade hon hela visningen i tornrummet där hon satt mitt på golvet och mediterade.
Efter visningen berättade alla hennes anlitade proffs vilka problemområden som fanns och hur mycket pengar det skulle kosta att åtgärda dem. Hon nickade och avtalade sedan med dem att de skulle på uppdragen när affären var avslutad.
Nästa dag ringde hon mäklaren och fick veta att det skulle bli budgivning. Hon blev irriterad men fick inse att hon inte hade något annat val än att vänta tills budgivningen startade. Tre veckor senare samlades alla intressenter till en telefonkonferens där budgivningen skulle hållas. Helena sa ingenting och den som verkade hetast var en man som hette Enstam. När han fått de andra elva budgivarna att ge sig verkade de ha glömt bort henne. Enstam lät nöjd och sprickfärdig innan hon bjöd över honom med hundratusen kronor. Budgivningen höll på en stund till innan Enstam äntligen insåg att han var besegrad och huset var hennes. Hennes stora barndomsdröm hade äntligen gått i uppfyllelse!
”Jaa, det var ju trevligt”, mäklaren lät stressad och en aning överlägsen men Helena lät sig inte avskräckas.
”Jag såg på Hemnet.se att det ska vara visning idag klockan fyra”, fortsatte hon ”och jag ska gå på den”.
”Det kommer att vara många intressenter på den visningen men jag har en ny visning imorgon eftermiddag så det kanske vore bättre om du kom på den istället”.
”Nej, det går inte alls”, insköt Helena, ”om huset faller mig i smaken ska jag ta med mig några kunniga vänner imorgon”.
”Jaha, ja, då kommer ju saken i ett lite annat läge”, mäklaren hade helt bytt röstläge och attityd. Äntligen verkade han ha förstått att Helena menade allvar och att hon var en seriös köpare. ”Då är du välkommen på visningen klockan sexton idag”, mäklaren gjorde en lite paus och det lät som att han bläddrade bland papper, ”och ditt namn var?”
”Helena Svantesson” upprepade Helena.
”Huset ligger som du vet på Johannesgatan, det är nummer fem och”
”Jag hittar”, avbröt Helena, ”tack för väntligheten” sedan la hon på luren utan vidare artighetsfraser och andra oväsentligheter.
Halv fyra parkerade Helena sin bil en bit bort på gatan. Hon ville få lite tid att ensam känna sig för. I hela sitt liv hade hon önskat att få bo i huset på Johannesgatan 5 och nu hade hon sin dröm inom räckhåll. Som barn hade hon gått förbi det vackra grå huset med det höga tornet varje dag på väg till och från skolan och hon hade fantiserat om hur det såg ut inuti, om hur människorna därinne hade dansat i balsalar, promenerat i den välskötta trädgården bland rosor och perenner, plockat äpplen från det gamla äppelträdet och helt enkelt levt sina liv där innanför stenmuren och den höga grinden i svart smide.
Hon såg tornet på långt håll och gick med spänd förväntan gatan fram. Samma väg som hon vandrat så många gånger genom åren. Hon kom fram till järngrinden och såg in i trädgården. Den var vanskött och ovårdad numera. Hon antog att säljaren var gammal och trött. Kanske hade ingen bott där de sista månaderna. Färgen på huset flagnade och takpannorna var mörka och beväxta med mossa här och där. Hon kunde också se att fönstren var i stort behov av renovering och att en del nog behövdes bytas ut. Ingenting av detta spelade henne någon som helst roll. Hon visste att det var hennes hus och att det var meningen att hon skulle bo där.
Hon följde muren bort från uppfarten och hon betraktade huset från alla vinklar hon kunde utan att gå innanför muren. När klockan hade passerat fyra vände hon och gick tillbaka mot uppfarten. Flera bilar stod parkerade på gatan utanför och Helena fick snirkla sig fram mot grinden och uppfarten men inget kunde förstöra hennes humör. Hon presenterade sig för mäklaren som prickade av henne på en lista. Hon såg till att hon fick vara ensam i alla rum när hon gick genom huset. Precis som hon hade förställt sig kände hon sig mäktigast i världen när hon stod mitt i tornrummet och hade utsikt åt alla väderstreck. Hon gick nerför alla trappor igen och genom alla rum innan hon bekräftade för mäklaren att hon skulle återkomma på visningen nästa dag. Hon gick igenom trädgården till den lilla skogsdungen och vandrade där en kvart innan hon återvände till bilen.
Nästa dag återkom hon till huset. Med sig hade hon sin bästa väninna och hennes make. De hade köpt ett gammalt hus och själva gjort all renovering. Maken drev ett eget företag med gamla hus som specialitet. Han skrev ner alla problem han kunde hitta och prissatte dem. Dessutom hade hon med sig en rörmockare, en elektriker och en god vän med sin mögelhund. Själv spenderade hon hela visningen i tornrummet där hon satt mitt på golvet och mediterade.
Efter visningen berättade alla hennes anlitade proffs vilka problemområden som fanns och hur mycket pengar det skulle kosta att åtgärda dem. Hon nickade och avtalade sedan med dem att de skulle på uppdragen när affären var avslutad.
Nästa dag ringde hon mäklaren och fick veta att det skulle bli budgivning. Hon blev irriterad men fick inse att hon inte hade något annat val än att vänta tills budgivningen startade. Tre veckor senare samlades alla intressenter till en telefonkonferens där budgivningen skulle hållas. Helena sa ingenting och den som verkade hetast var en man som hette Enstam. När han fått de andra elva budgivarna att ge sig verkade de ha glömt bort henne. Enstam lät nöjd och sprickfärdig innan hon bjöd över honom med hundratusen kronor. Budgivningen höll på en stund till innan Enstam äntligen insåg att han var besegrad och huset var hennes. Hennes stora barndomsdröm hade äntligen gått i uppfyllelse!
onsdag 14 januari 2009
Utmaning 13
I en stor vindslägenhet i Gamla stan bor Greta Versell. Hon har inte varit hemifrån på nära ett decennium. Det beror inte endast på att hon trivs hemma vilket verkligen gör utan även på att hon har lite svårt med människor. Det är inte så att hon är rädd för att gå ut. Hon undviker det bara i det längsta och hittills har det gått mycket bra. Hon har en stor bekantskapskrets och hon äter gärna middag med sina vänner. De besöker henne i hennes fantastiska lägenhet som är välstädad och vackert inrett. Greta säger ofta att hon har inrett den själv men det är inte riktigt sant. Hon anlitade en inredningsarkitekt som kom med många goda råd men Greta bestämde själv hur allt skulle vara. Hon kom inte på så många av idéerna bara. Kanske inte någon om hon ska vara riktigt ärlig.
Det fanns en tid då Greta inte alls bekymrade sig för att vara tillsammans med främlingar. Då innan hennes bild fanns i alla tidningar och människor stoppade henne på gatan och bad om hennes autograf eller att få höra vad som hänt med romanfigurerna efter att boken tagit slut. Det var så svårt för henne att förklara att en romanfigur dör när boken är klar. Annars hade hon skrivit en uppföljare. Det är enkelt för henne. De är inte alls hennes barn eller älskade eller ens hennes vänner. De bara finns där för henne under en kort tid och när sista punkten är nedskriven dör dem. En kvinna blev till och med aggressiv när Greta förklarat det för henne. Hon kunde inte förstå hur Greta kunde vara så elak att hon dödade major Grevlund när han äntligen funnit och erkänt sin passionerade kärlek för det unga hembiträdet Mira Strömblad.
Långt inom sig själv har hon sparat sina egna erfarenheter och minnen. Hon tar inte fram dem ofta men det bästa minnet av dem alla brukar hon söva sig själv med om kvällarna. Hon ligger i sin säng och minns hur hans hud kändes under hennes fingrar och hur hans fingrar kändes mot hennes hud. Hur deras läppar mötts och hur han luktat efter en hel natt hos henne. Han var hennes major Grevlund och även om hon aldrig skulle avslöja hans namn för någon människa visste hon att han läst boken och visste att det var honom om skrivit om. En endaste natt av het passion hade de fått tillsammans innan han fått veta att hans hustru varit havande och han hade genast återvänt till henne. Så som plikten tvingat honom och hon älskade honom även för detta. Ibland fantiserade hon att hon likt unga hembiträdet i hennes storsäljande roman blivit havande själv bara för att se vilket barn han hade stannat hos. Inom sig visste hon att han hade valt sin hustru före henne hur som helst men hon lekte ofta med tanken på hur livet skulle ha sett ut om hon inte hade tvingat sig själv att döda major Grevlund.
Det fanns en tid då Greta inte alls bekymrade sig för att vara tillsammans med främlingar. Då innan hennes bild fanns i alla tidningar och människor stoppade henne på gatan och bad om hennes autograf eller att få höra vad som hänt med romanfigurerna efter att boken tagit slut. Det var så svårt för henne att förklara att en romanfigur dör när boken är klar. Annars hade hon skrivit en uppföljare. Det är enkelt för henne. De är inte alls hennes barn eller älskade eller ens hennes vänner. De bara finns där för henne under en kort tid och när sista punkten är nedskriven dör dem. En kvinna blev till och med aggressiv när Greta förklarat det för henne. Hon kunde inte förstå hur Greta kunde vara så elak att hon dödade major Grevlund när han äntligen funnit och erkänt sin passionerade kärlek för det unga hembiträdet Mira Strömblad.
Långt inom sig själv har hon sparat sina egna erfarenheter och minnen. Hon tar inte fram dem ofta men det bästa minnet av dem alla brukar hon söva sig själv med om kvällarna. Hon ligger i sin säng och minns hur hans hud kändes under hennes fingrar och hur hans fingrar kändes mot hennes hud. Hur deras läppar mötts och hur han luktat efter en hel natt hos henne. Han var hennes major Grevlund och även om hon aldrig skulle avslöja hans namn för någon människa visste hon att han läst boken och visste att det var honom om skrivit om. En endaste natt av het passion hade de fått tillsammans innan han fått veta att hans hustru varit havande och han hade genast återvänt till henne. Så som plikten tvingat honom och hon älskade honom även för detta. Ibland fantiserade hon att hon likt unga hembiträdet i hennes storsäljande roman blivit havande själv bara för att se vilket barn han hade stannat hos. Inom sig visste hon att han hade valt sin hustru före henne hur som helst men hon lekte ofta med tanken på hur livet skulle ha sett ut om hon inte hade tvingat sig själv att döda major Grevlund.
Utmaning 12
Vi hade planerat resan sedan augusti 2001 då vi först träffades. Nästan åtta år senare var det äntligen dags. Jag och Hannah skulle äntligen åka iväg på världens äventyrsresa. Hon drömde om Egypten och jag om Madagaskar så vi bestämde att vi skulle åka tillsammans. Att det tog så lång tid berodde på olika saker. Hannah bytte jobb och blev av med sina semesterdagar, jag träffade min man och fick i rask takt tre små snoriga ungar. Nu var den yngsta så stor att jag med gott samvete kunde lämna dem i deras pappas vård medan jag och Hannah kollade in Afrika.
Jag sa farväl till familjen hemma så jag skulle slippa gråta halva flygresan. Det räckte med bussresan ut till terminalen. Hannah var som vanligt sen och stod med min ryggsäck och väntade på henne vid incheckningsdisken i trettio minuter innan jag bestämde mig för att åka utan henne. Det var min drömresa också. Vid incheckningsdisken fick jag veta att planet lyft med Hannah ombord dagen innan. Snacka om att vara sent ute. Hannah träffade en trevlig arkeolog på planet som hon gifte sig med. Jag åkte hem till min familj och sa att inte kunde åka utan dem.
Jag sa farväl till familjen hemma så jag skulle slippa gråta halva flygresan. Det räckte med bussresan ut till terminalen. Hannah var som vanligt sen och stod med min ryggsäck och väntade på henne vid incheckningsdisken i trettio minuter innan jag bestämde mig för att åka utan henne. Det var min drömresa också. Vid incheckningsdisken fick jag veta att planet lyft med Hannah ombord dagen innan. Snacka om att vara sent ute. Hannah träffade en trevlig arkeolog på planet som hon gifte sig med. Jag åkte hem till min familj och sa att inte kunde åka utan dem.
Utmaning 11
Underbara älskade barnunge tultar omkring tillsammans med sin långe välbyggde älskade pappa. De har åkt kälke från vår gård ut på sjöns hårda blanka is. Jag står i altandörren och ser dem på långt håll. Jag önskar mig en kamera med teleskopobjektiv så att jag kunde komma närmare fast ändå inte behöva gå dit. Jag tycker att betrakta världen på håll och dra mina egna slutsatser om vad som händer där borta. Sonen verkar helt omedveten om hur hal den blanka isen är. Hans stora hjälm skyddar honom men gör honom också tung vid hastiga rörelser. Jag ser hur de busar med varandra men jag är oförmögen att ingripa om något skulle gå på tok.
Dagarna är korta och mörkret kommer fort. Månen stiger på himlen och snart ser jag min familj i månljusets bleka sken. Det glittrar i isen och stjärnorna glittrar. Det kommer att bli en kall natt. Egentligen är det middagsdags men jag struntar i det. Jag är en mamma som ibland kan strunta i det och bara låta den underbara stunden fortsätta. Jag går ut på altanen i strumplästen. De kalla torra golvbrädorna är iskalla och kylan sprider sig snabbt uppför mina ben. ”Det finns varm choklad och bulle nu!”, ropar jag ut till dem och de vänder sig mot mig så jag tror att de hört. Barnet spricker upp i ett leende och ropar ”Mamma” så hela grannskapet måste ha hört. Det är det vackraste ord som någonsin sagts och jag känner kärleken skvalpa inom mig. Moderskärleken som bara blir starkare och starkare allt eftersom tiden går och barnet växer.
Jag stänger altandörren och skyndar mig att laga till chokladen, värma bullar och lägga på mer ved i kaminen. Jag lägger ut en filt framför kaminen och placerar torra, varma strupmor och sonens pyjamas med björnar bredvid. Precis när jag hör dem i dörren häller jag upp chokladen i muggar och går för att ta emot deras stelfrusna tår och fingrar. Sonen älskar picknick inomhus lika mycket som utomhus och även om han fick bullar och varmchoklad till middag är jag den bästa mamman han kan ha.
Dagarna är korta och mörkret kommer fort. Månen stiger på himlen och snart ser jag min familj i månljusets bleka sken. Det glittrar i isen och stjärnorna glittrar. Det kommer att bli en kall natt. Egentligen är det middagsdags men jag struntar i det. Jag är en mamma som ibland kan strunta i det och bara låta den underbara stunden fortsätta. Jag går ut på altanen i strumplästen. De kalla torra golvbrädorna är iskalla och kylan sprider sig snabbt uppför mina ben. ”Det finns varm choklad och bulle nu!”, ropar jag ut till dem och de vänder sig mot mig så jag tror att de hört. Barnet spricker upp i ett leende och ropar ”Mamma” så hela grannskapet måste ha hört. Det är det vackraste ord som någonsin sagts och jag känner kärleken skvalpa inom mig. Moderskärleken som bara blir starkare och starkare allt eftersom tiden går och barnet växer.
Jag stänger altandörren och skyndar mig att laga till chokladen, värma bullar och lägga på mer ved i kaminen. Jag lägger ut en filt framför kaminen och placerar torra, varma strupmor och sonens pyjamas med björnar bredvid. Precis när jag hör dem i dörren häller jag upp chokladen i muggar och går för att ta emot deras stelfrusna tår och fingrar. Sonen älskar picknick inomhus lika mycket som utomhus och även om han fick bullar och varmchoklad till middag är jag den bästa mamman han kan ha.
Utmaning 10
Det blir aldrig som man tänkt sig. Kanske är det så det ska vara. Vi ska kanske inte kunna tänka ut hur livet ska vara eller hur dagen ska bli. Det är problematiskt för människor med kontrollbehov. De som alltid vill veta vad de har framför sig och bakom sig. De som inte fungerar så bra i osäkra miljöer. För dem är själva livet ett problem. Livet är väl det vi är här för att uppleva.
Lisa är inte alls bra på att leva. Hon är bra på att organisera livet och på att se till att alla gör rätt. Rätt är det som hon har bestämt eller som hon tycker. Det viktiga är att hon får bestämma och kontrollera det som skenbart är möjligt att kontrollera. I går när Lisa skulle lämna sitt hus och gå till arbetet glömde hon att kontrollera spisen tre gånger innan hon gick ut genom dörren. Redan innan hon kommit till tomtgränsen kände hon att något var fel men hon var redan försenad och fortsatte gå mot arbetet.
Hon kom fram till porten till jobbet tjugo minuter över sju. Precis i tid och hon kände sig lite bättre. Hon gick upp för trappan och slog igång sin dator exakt klockan 7:27 och hon hade loggat in i alla systemen tre minuter senare. Då först fick hon sin första belöning för dagen. Dagens första kopp kaffe men trots att hon hunnit i tid och allt var som vanligt kände hon att något var fel. Hon böjde sig ner under skrivbordet och hittade inte sin väska. Hon drabbades av panik. Ingen väska, inga cigaretter. Inga cigaretter, ingen arbetsro. Hon började gå igenom dagens alla händelser och kom sakta ihåg att väskan stod vid spisen hemma i huset och att hon tänkt ta den när hon kontrollerade spisen sista gången. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Lisa är inte alls bra på att leva. Hon är bra på att organisera livet och på att se till att alla gör rätt. Rätt är det som hon har bestämt eller som hon tycker. Det viktiga är att hon får bestämma och kontrollera det som skenbart är möjligt att kontrollera. I går när Lisa skulle lämna sitt hus och gå till arbetet glömde hon att kontrollera spisen tre gånger innan hon gick ut genom dörren. Redan innan hon kommit till tomtgränsen kände hon att något var fel men hon var redan försenad och fortsatte gå mot arbetet.
Hon kom fram till porten till jobbet tjugo minuter över sju. Precis i tid och hon kände sig lite bättre. Hon gick upp för trappan och slog igång sin dator exakt klockan 7:27 och hon hade loggat in i alla systemen tre minuter senare. Då först fick hon sin första belöning för dagen. Dagens första kopp kaffe men trots att hon hunnit i tid och allt var som vanligt kände hon att något var fel. Hon böjde sig ner under skrivbordet och hittade inte sin väska. Hon drabbades av panik. Ingen väska, inga cigaretter. Inga cigaretter, ingen arbetsro. Hon började gå igenom dagens alla händelser och kom sakta ihåg att väskan stod vid spisen hemma i huset och att hon tänkt ta den när hon kontrollerade spisen sista gången. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Utmaning 9
Gnistrande blåvit orörd snö i vackra formationer skapade av naturen. Snöflingor singlar ner från himlen och lägger sig på drivorna på marken. Det ger ett luddigt och mjukt synintryck och endast för att jag varit där ute och känt på allt det vita kan jag förstå hur kallt och förödande snön är. Att vara fast där ute i snön utan att ta sig in till värmen skulle innebära en iskall död.
För att hindra iskylan att komma in i mitt vardagsrum tänder jag ett vitt, långt stearinljus i en låg ljusstake i mässing. Jag dra tändstickan mot tändplånet och stickan tar eld med ett sprakande. Jag för stickan mot ljusets veke och låter de mötas. Ljuset sprider ett varmt sken och lågorna kastar skuggor över de vita väggarna och jag sitter som hypnotiserad. Jag sitter så länge att jag slutar se omgivningen och istället börjar samtala med min egen själ.
För att hindra iskylan att komma in i mitt vardagsrum tänder jag ett vitt, långt stearinljus i en låg ljusstake i mässing. Jag dra tändstickan mot tändplånet och stickan tar eld med ett sprakande. Jag för stickan mot ljusets veke och låter de mötas. Ljuset sprider ett varmt sken och lågorna kastar skuggor över de vita väggarna och jag sitter som hypnotiserad. Jag sitter så länge att jag slutar se omgivningen och istället börjar samtala med min egen själ.
tisdag 13 januari 2009
Utmaning 8
”Är det inte Marie?”, hörde jag en röst bakom mig i kön. Jag vände mig motvilligt om eftersom uttalanden som det brukar betyda att någon jag valt att inte träffa på länge helt plötsligt tycker att vi är bästa kompisar, eller i alla fall att vi en gång var och mycket riktigt där står Jenny. Vi har inte setts på minst tio år och jag har inte saknat henne under de senaste åtta i alla fall. Men jag ler glatt mot henne.
”Jenny, vad roligt att se dig” säger jag och jag ryser inombords av min falaska entusiasm, ”vad har du haft för dig sen sist?”. Jag tänker att det mest är en artighetsfras men Jenny tar helt sonika sina pinaler och smiter in bakom mig i kön. Hon lägger upp en klase bananer och en påse äpplen på bandet där jag har börjat lasta upp mina varor, två liter mjölk, ett paket smör, en korvring, några tomater och lite annat smått och gott. Jenny verkar inte ens märka att jag betraktar hennes frukt som pestsmittade och tillslut ger jag upp. Hon tar en kasse och börjar packa i mina varor i den. Sist kommer även hennes bananer och äpplen som hon lägger ovanpå. Jag betalar och sträcker mig efter kassen. Jag får den och hon fortsätter berätta om allt hon har gjort de senaste åren. Om hur hon har bestigit berg och räddat lejon i Afrika och levt med gatubarn i Sydamerika och slagits mot barnarbete och politiska fångar i Asien. Jag säger inte så mycket och tillslut verkar hon ha pratat klart.
”Du då, vad har du haft för dig sen sist, mer än blivit fet?” frågar hon och skrattar. Jag drar en djup suck och försöker att inte ta åt mig av hennes kommentar. Jag vet ju att det syns på mig att jag har gått upp några kilon sedan gymnasiet så det är ju verkligen ingen hemlighet.
”Jag har fått barn”, säger jag och utan att jag menar det låter det som ett försvar.
”En hel flock kan man tro när man kollar omfånget på din mage”, säger hon bekymrat och innan jag hinner hämta mig fortsätter hon ”hur många väntar du nu?”
”Jag har en liten pojke och nu väntar jag femlingar”, säger jag och tittar rakt fram. Hon blir tyst en liten stund. Sen börjar hon skratta.
”Du har i alla fall samma gamla goa humor kvar”, skrattar hon. Jag funderar om jag försöker vara rolig och om jag var så himla rolig på gymnasiet. Det är ju inte så att jag var någon komiker. I alla fall inte som jag minns det.
”Jag har fått reseförbud av min doktor nu” fortsätter hon. Det här är mer en monolog från hennes sida med en och annan stick replik från min sida. ”Jag har drabbats av…” hon gör en konstpaus innan hon forstätter ”… glutenallergi och måste äta specialkost i resten av mitt liv. Det fungerar inte så bra när man är hjälparbetare och måste leva på vad det som erbjuds. Jag kan ju aldrig mera äta pasta och ris till exempel!”
”Det är inte gluten i ris”, säger jag automatiskt men hon verkar inte höra.
”och jag som verkligen älskar risotto”, fortsätter hon beklagande. Jag ger henne hennes bananer och äpplen och går därifrån. Halvvägs till min bil stannar jag och vänder mig om.
”För min del kan det gärna dröja tio år till innan vi ses igen!”, ropar jag så att hela parkeringen hör det. Innan jag sträcker på nacken och går de resterande metrarna till min bil. Jag minns glasklart varför vi inte höll kontakten efter studenten. Hon var lika självupptagen då också.
”Jenny, vad roligt att se dig” säger jag och jag ryser inombords av min falaska entusiasm, ”vad har du haft för dig sen sist?”. Jag tänker att det mest är en artighetsfras men Jenny tar helt sonika sina pinaler och smiter in bakom mig i kön. Hon lägger upp en klase bananer och en påse äpplen på bandet där jag har börjat lasta upp mina varor, två liter mjölk, ett paket smör, en korvring, några tomater och lite annat smått och gott. Jenny verkar inte ens märka att jag betraktar hennes frukt som pestsmittade och tillslut ger jag upp. Hon tar en kasse och börjar packa i mina varor i den. Sist kommer även hennes bananer och äpplen som hon lägger ovanpå. Jag betalar och sträcker mig efter kassen. Jag får den och hon fortsätter berätta om allt hon har gjort de senaste åren. Om hur hon har bestigit berg och räddat lejon i Afrika och levt med gatubarn i Sydamerika och slagits mot barnarbete och politiska fångar i Asien. Jag säger inte så mycket och tillslut verkar hon ha pratat klart.
”Du då, vad har du haft för dig sen sist, mer än blivit fet?” frågar hon och skrattar. Jag drar en djup suck och försöker att inte ta åt mig av hennes kommentar. Jag vet ju att det syns på mig att jag har gått upp några kilon sedan gymnasiet så det är ju verkligen ingen hemlighet.
”Jag har fått barn”, säger jag och utan att jag menar det låter det som ett försvar.
”En hel flock kan man tro när man kollar omfånget på din mage”, säger hon bekymrat och innan jag hinner hämta mig fortsätter hon ”hur många väntar du nu?”
”Jag har en liten pojke och nu väntar jag femlingar”, säger jag och tittar rakt fram. Hon blir tyst en liten stund. Sen börjar hon skratta.
”Du har i alla fall samma gamla goa humor kvar”, skrattar hon. Jag funderar om jag försöker vara rolig och om jag var så himla rolig på gymnasiet. Det är ju inte så att jag var någon komiker. I alla fall inte som jag minns det.
”Jag har fått reseförbud av min doktor nu” fortsätter hon. Det här är mer en monolog från hennes sida med en och annan stick replik från min sida. ”Jag har drabbats av…” hon gör en konstpaus innan hon forstätter ”… glutenallergi och måste äta specialkost i resten av mitt liv. Det fungerar inte så bra när man är hjälparbetare och måste leva på vad det som erbjuds. Jag kan ju aldrig mera äta pasta och ris till exempel!”
”Det är inte gluten i ris”, säger jag automatiskt men hon verkar inte höra.
”och jag som verkligen älskar risotto”, fortsätter hon beklagande. Jag ger henne hennes bananer och äpplen och går därifrån. Halvvägs till min bil stannar jag och vänder mig om.
”För min del kan det gärna dröja tio år till innan vi ses igen!”, ropar jag så att hela parkeringen hör det. Innan jag sträcker på nacken och går de resterande metrarna till min bil. Jag minns glasklart varför vi inte höll kontakten efter studenten. Hon var lika självupptagen då också.
Utmaning 7
Jag vakande på fel sida i morse. För det första så lägger jag mig alltid på den högra men nu vaknade jag på den vänstra. På något vis måste jag ha förflyttat mig över min man och lagt mig på hans vanliga sida. Jag kan inte förstå hur jag inte har kunnat vakna av det. För det andra tog mig en evighet att somna av ingen annan orsak än mannens snarkningar. Min första tanke på morgonen var att begära skilsmässa om han inte ordnar separata sovrum. Fast med två sovrum blir det inga syskon gjorda. Skilsmässa är väl lite drastiskt.
Utmaning 6
Jag har egentligen inte haft semester sedan julafton men jag har tagit ledig från mina studier och nu när julen är över och jag inte längre kan skylla på röda dagar måste jag ta tag i studierna igen. Det började redan förra veckan då jag fick sätta igång på allvar och skriva en tenta på lördagen. Det började inget vidare. Jag känner mig inte alls redo att gå tillbaka till vardag och allvar igen. Jag tyckte om att hela familjen var ledig och att vi kunde göra vad vi ville när det kändes rätt. Nu är sonen på dagis, maken på jobbet och jag ska sitta hemma med näsan i böckerna hela dagarna. Jag vet inte om jag egentligen känner att det är det jag borde göra. Kanske är det inte meningen att jag ska plugga nu. Kanske borde jag vara hemma med mitt barn och leka hela dagarna.
Utmaning 5
Igår klev jag som vanligt upp tillsammans med resten av min familj. Min man och jag hjälptes åt att få iväg sonen till dagis. Det är en kamp varje morgon och vi behöver vara två för att inte den ena ska bli vansinnig på hela situationen. Det är tur att vi kan avlösa varandra när det blir för kämpigt.
När maken och sonen lämnat hemmet med destination dagis och jobb hade jag några minuter på mig att kasta mig i duschen, i med lite frukost och sedan själv kasta mig i bilen. Jag har en stående tid hos min psykolog varje måndag morgon. Jag går dit för att sortera mina tankar. Ibland måste jag helt enkelt få hjälp att ordna upp det jag har i skallen.
Efter det gick jag den långa vägen hem. Jag halkade mig fram till det lilla antikvariatet på Söder och gick in. Jag gick in och smög mig fram till min favoritavdelning. Jag tycker om att vara ensam bland alla gamla böcker och då är det lättare att den frågvise ägaren inte ser när jag kommer. Jag blir ändå tvungen att prata med honom när jag går ut och om jag skulle handla något.
Jag läste ryggarna och kände kraften från andra människors texter flyta genom mina fingertoppar in i mitt blod och ta sig hela vägen till mitt hjärta. Det är nästan något erotiskt över alla bokryggar i raka rader med texter, ord, meningar, tankar och känslor som står där och bara väntar på att någon ska ta hem dem och läsa dem.
Om jag hade en släpvagn eller i alla fall en skottkärra skulle jag köpa dem allihop. Jag har svårt att slita mig från dem när jag går vidare, rad för rad tills jag hittar den. Ett nästan oläst exemplar av den första utgåvan av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag öppnade försiktigt pärmen för att se om det stod något på första sidan och den var helt blank. Jag tog ner ett par andra böcker från hyllorna intill och lade Nils Holgersson mellan de två andra. Därefter gick jag fram till kassan och bad att få betala dem. Precis som jag tänkt mig så tog lästa han bara på de små prislapparna han satt på baksidan av böckerna utan att bry sig om titlar eller upplagor. Hela tiden pratade han om fru Gustafsson i samma trapphus som hans lägenhet och om vaktmästaren och om Sture Johansson som hade blivit lämnad av sin fru för bankdirektör Andreus. Det kändes som att jag hade hamnat i en pilsnerfilm från 1940-talet och så fort han jag hade betalt mina böcker lämnade jag antikvariatet och fortsatte min väg hem. Förra gången jag hade hittat ett kap på antikvariatet höjde ägaren priset och sa att den varit felmärkt. Jag tycker inte om att bli lurad.
Där hemma hade jag hundra saker att göra innan sonen skulle hämtas på dagis igen. Vi får bara ha hon där 15 timmar i veckan eftersom jag är arbetslös, eller för tillfälligt till arbetsmarknadens förfogande som man kan vitsa till det ifall man inte är helt tillfredställd med att vara utan jobb. Jag slängde i en tvätt i maskinen och efter satte jag försiktigt boken i bokhyllan. Jag ägnade en dryg timme till åt att städa, plocka och vika tvätt innan jag hämtade sonen på dagis.
Sonen och jag lekte med alla hans leksaker tills han pappa kom hem och vi hjälptes åt att laga mat, leka lite till och sen stoppa ungen i säng. Sedan somnade jag i soffan, precis som alla andra kvällar de senaste åren.
När maken och sonen lämnat hemmet med destination dagis och jobb hade jag några minuter på mig att kasta mig i duschen, i med lite frukost och sedan själv kasta mig i bilen. Jag har en stående tid hos min psykolog varje måndag morgon. Jag går dit för att sortera mina tankar. Ibland måste jag helt enkelt få hjälp att ordna upp det jag har i skallen.
Efter det gick jag den långa vägen hem. Jag halkade mig fram till det lilla antikvariatet på Söder och gick in. Jag gick in och smög mig fram till min favoritavdelning. Jag tycker om att vara ensam bland alla gamla böcker och då är det lättare att den frågvise ägaren inte ser när jag kommer. Jag blir ändå tvungen att prata med honom när jag går ut och om jag skulle handla något.
Jag läste ryggarna och kände kraften från andra människors texter flyta genom mina fingertoppar in i mitt blod och ta sig hela vägen till mitt hjärta. Det är nästan något erotiskt över alla bokryggar i raka rader med texter, ord, meningar, tankar och känslor som står där och bara väntar på att någon ska ta hem dem och läsa dem.
Om jag hade en släpvagn eller i alla fall en skottkärra skulle jag köpa dem allihop. Jag har svårt att slita mig från dem när jag går vidare, rad för rad tills jag hittar den. Ett nästan oläst exemplar av den första utgåvan av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag öppnade försiktigt pärmen för att se om det stod något på första sidan och den var helt blank. Jag tog ner ett par andra böcker från hyllorna intill och lade Nils Holgersson mellan de två andra. Därefter gick jag fram till kassan och bad att få betala dem. Precis som jag tänkt mig så tog lästa han bara på de små prislapparna han satt på baksidan av böckerna utan att bry sig om titlar eller upplagor. Hela tiden pratade han om fru Gustafsson i samma trapphus som hans lägenhet och om vaktmästaren och om Sture Johansson som hade blivit lämnad av sin fru för bankdirektör Andreus. Det kändes som att jag hade hamnat i en pilsnerfilm från 1940-talet och så fort han jag hade betalt mina böcker lämnade jag antikvariatet och fortsatte min väg hem. Förra gången jag hade hittat ett kap på antikvariatet höjde ägaren priset och sa att den varit felmärkt. Jag tycker inte om att bli lurad.
Där hemma hade jag hundra saker att göra innan sonen skulle hämtas på dagis igen. Vi får bara ha hon där 15 timmar i veckan eftersom jag är arbetslös, eller för tillfälligt till arbetsmarknadens förfogande som man kan vitsa till det ifall man inte är helt tillfredställd med att vara utan jobb. Jag slängde i en tvätt i maskinen och efter satte jag försiktigt boken i bokhyllan. Jag ägnade en dryg timme till åt att städa, plocka och vika tvätt innan jag hämtade sonen på dagis.
Sonen och jag lekte med alla hans leksaker tills han pappa kom hem och vi hjälptes åt att laga mat, leka lite till och sen stoppa ungen i säng. Sedan somnade jag i soffan, precis som alla andra kvällar de senaste åren.
Utmaning 4
Om du tycker om att skriva är du förmodligen också förtjust i att läsa. Berätta - vem är din favoritförfattare och varför? Och vilken bok läser du just nu? Om du tycker om att skriva är du förmodligen också förtjust i att läsa. Berätta - vem är din favoritförfattare och varför? Och vilken bok läser du just nu?
Eftersom jag tycker om att skriva så tycker jag också om att läsa och framför allt tycker jag om att läsa böcker skrivna av kvinnor. Helst svenska kvinnor men jag läser egentligen allt.
Just nu läser jag ingen skönlitterär bok för jag har så fullt upp med skollitteratur. Men jag har nyligen läst ut Kvinnan och apan. Jag har läst flera böcker av Peter Høeg och jag tycker om hans sätt att skriva. Ingenting är klart uttalat utan det mesta går att läsa mellan raderna. I Kvinnan och apan sätts alla normala begrepp i gungning och helt plötsligt befolkas världen av apor som försöker passa in i vårt samhälle medan de planerar för att ta över världen. Jag blev nästan knockad av Peter Høegs fantastiska fantasi som flyger runt helt utan gränser och tog mig med storm.
Eftersom jag tycker om att skriva så tycker jag också om att läsa och framför allt tycker jag om att läsa böcker skrivna av kvinnor. Helst svenska kvinnor men jag läser egentligen allt.
Just nu läser jag ingen skönlitterär bok för jag har så fullt upp med skollitteratur. Men jag har nyligen läst ut Kvinnan och apan. Jag har läst flera böcker av Peter Høeg och jag tycker om hans sätt att skriva. Ingenting är klart uttalat utan det mesta går att läsa mellan raderna. I Kvinnan och apan sätts alla normala begrepp i gungning och helt plötsligt befolkas världen av apor som försöker passa in i vårt samhälle medan de planerar för att ta över världen. Jag blev nästan knockad av Peter Høegs fantastiska fantasi som flyger runt helt utan gränser och tog mig med storm.
Utmaning 3
Tänk att en internetkonversation kan vara så spännande. Han kände hur orden som ”Ballerina-31” skrev på sitt tangentbord och som visades på hans skärm gav honom nästan lite livslust tillbaka. Han fick trevliga mentala bilder av hennes ord och han kände sig som en man igen.
”Vill du äta middag?” skrev han ”låter trevligt! Var, när och bjuder du?” svarade hon. Han lovade att bjuda henne och de bestämde träff på Slottskällaren nästa fredag klockan åtta, han skulle boka bord för två under namnet Madigan, som i Elvira Madigan så att de skulle hitta varandra utan pinsamma rosor. Han höll sig undan från chatten resten av veckan. Han ville inte ge Ballerina-31 en chans att ställa in deras date.
Fredagen närmade sig med stormsteg och på väg till Slottskällaren kom han på sig själv med att le av ingen anledning alls. Han var medveten om att det fanns en risk att hon inte skulle dyka upp men han trodde inte att Ballerina-31 skulle göra det. Han kände på sig att hon såg fram emot deras middag lika mycket som han gjorde. Han gladdes åt den friska vårvinden och regnstänket i ansiktet medan han promenerade vägen fram mot en ny början.
”Vill du äta middag?” skrev han ”låter trevligt! Var, när och bjuder du?” svarade hon. Han lovade att bjuda henne och de bestämde träff på Slottskällaren nästa fredag klockan åtta, han skulle boka bord för två under namnet Madigan, som i Elvira Madigan så att de skulle hitta varandra utan pinsamma rosor. Han höll sig undan från chatten resten av veckan. Han ville inte ge Ballerina-31 en chans att ställa in deras date.
Fredagen närmade sig med stormsteg och på väg till Slottskällaren kom han på sig själv med att le av ingen anledning alls. Han var medveten om att det fanns en risk att hon inte skulle dyka upp men han trodde inte att Ballerina-31 skulle göra det. Han kände på sig att hon såg fram emot deras middag lika mycket som han gjorde. Han gladdes åt den friska vårvinden och regnstänket i ansiktet medan han promenerade vägen fram mot en ny början.
torsdag 8 januari 2009
Utmaning 2
"Nej, jag har inte haft sönder den där kameran."
"Jag tror dig inte," säger min man. Hans blick är svart som den bara är när han är riktigt arg. Jag drar ett djupt andetag och försöker berätta för honom vad som hände på den stora galan. Om håret och öronen och blixtarna från alla kameror runt om mig.
"Jag erkänner att jag tänkte på det, att jag skulle ha velat det men vad hade det hjälpt om jag hade förstört en kamera? De var ju minst femtio stycken fotografer därute. "
"Jag tror dig inte," väser han och går därifrån. Han beter sig som om jag varit otrogen eller mördat någon. Jag som inte ens har förstört den där jävla kameran.
Jag går till telefonen och ringer upp tidningen som fotografen arbetar på. Jag presenterar mig som Anna Hansson, ett vanligt och ofarligt namn. Ett namn på någon annan, någon som inte alls har haft en sångkarriär eller på tok för stora öron. Jag får tala med fotografen och jag säger att jag har information till honom och ber honom träffa mig på ett kafé inne i stan. Han går med det och vi bestämmer en tid.
Jag ser honom på långt håll och jag håller honom under uppsikt. Han ser rastlös och otålig ut medan han väntar på Anna Hansson som inte dyker upp. När han lämnar sin plats följer jag efter honom och vid hans bil hinner jag upp honom.
"Kan vi talas vid ett ögonblick?" frågar jag. Han ser först förvånad ut och sedan ser jag en lömsk blick i hans ögon.
" Vad ska du ha sönder nu?" frågade han spydigt. Jag ignorerade hans fråga och fortsatte mitt ärende.
" Både du och jag vet att jag inte har förstört någonting som är ditt, vad är det du vill?"
" Jag vill ta en serie nakenfoton av dig", svarade han. "Efter att du har operarat öronen," la han till med ett nytt illmarigt leende.
" Jag har levt med mina öron i många år och jag tänker inte operera dem", svarar jag, ler och går därifrån. För första gången känner jag inte skam inför att hela världen vet om min förfärliga hemlighet. Den känns inte längre så förfärlig och jag lägger håret bakom öronen medan jag går för att få stopp på en taxi.
"Jag tror dig inte," säger min man. Hans blick är svart som den bara är när han är riktigt arg. Jag drar ett djupt andetag och försöker berätta för honom vad som hände på den stora galan. Om håret och öronen och blixtarna från alla kameror runt om mig.
"Jag erkänner att jag tänkte på det, att jag skulle ha velat det men vad hade det hjälpt om jag hade förstört en kamera? De var ju minst femtio stycken fotografer därute. "
"Jag tror dig inte," väser han och går därifrån. Han beter sig som om jag varit otrogen eller mördat någon. Jag som inte ens har förstört den där jävla kameran.
Jag går till telefonen och ringer upp tidningen som fotografen arbetar på. Jag presenterar mig som Anna Hansson, ett vanligt och ofarligt namn. Ett namn på någon annan, någon som inte alls har haft en sångkarriär eller på tok för stora öron. Jag får tala med fotografen och jag säger att jag har information till honom och ber honom träffa mig på ett kafé inne i stan. Han går med det och vi bestämmer en tid.
Jag ser honom på långt håll och jag håller honom under uppsikt. Han ser rastlös och otålig ut medan han väntar på Anna Hansson som inte dyker upp. När han lämnar sin plats följer jag efter honom och vid hans bil hinner jag upp honom.
"Kan vi talas vid ett ögonblick?" frågar jag. Han ser först förvånad ut och sedan ser jag en lömsk blick i hans ögon.
" Vad ska du ha sönder nu?" frågade han spydigt. Jag ignorerade hans fråga och fortsatte mitt ärende.
" Både du och jag vet att jag inte har förstört någonting som är ditt, vad är det du vill?"
" Jag vill ta en serie nakenfoton av dig", svarade han. "Efter att du har operarat öronen," la han till med ett nytt illmarigt leende.
" Jag har levt med mina öron i många år och jag tänker inte operera dem", svarar jag, ler och går därifrån. För första gången känner jag inte skam inför att hela världen vet om min förfärliga hemlighet. Den känns inte längre så förfärlig och jag lägger håret bakom öronen medan jag går för att få stopp på en taxi.
Nyårsdagen. Nytt år, nytt liv.
Utmaning från SkrivPuff: http://skrivpuff.blogspot.com/2009/01/nyrsdagen-nytt-r-nytt-liv.html
Om jag fick ändra 15 saker med mig själv för en dag skulle jag ge mig själv en underbart vacker timglasformad figur och en tillhörande ljuvlig kroppsnära klänning i purpurröd sammet. Det skulle vara den första förändringen och formodlingen den största. Sedan skulle mitt korta brunfärgade hår bli långt, svallande, blont och naturligt lockigt. Det räknar jag som en förändring. Vidare skulle jag ta bort mitt synfel och ersätta mina glasögon med ett par glamorösa solglasögon med diamanter på skalmarna. Den fjärde förändringen skulle vara längden på mina ben. Jag skulle vilja ha något längre ben. Inte som en riktigt lång kvinna men som en lite längre kvinna. Benen skulle få avslutas med ett par fötter i ett par svarta stövlar med hög klack. Tyvärr skulle den femte förändringen göra mina öron onaturligt stora och utstående. Jag skulle gömma dem bakom allt svallande blont hår.
Mina egenskaper skulle jag också förändra. Först skulle jag ge mig själv en sångröst att dö för. Sen skulle jag ge mig själv självförtroende att våga sjunga inför en stor publik. Jag skulle få fokus nog att spela in en skiva och jag skulle få affärssinne så att jag inte blir lurad på pengar av skivbolag och agenter. Tyvärr medför detta att jag blir väldigt girig men det är något jag aldrig skulle erkänna.
Mina önskemål i livet skulle naturligtvis förändras de med. Jag skulle önska mig pengar att göra och köpa allt jag vill, när jag vill det. Jag skulle vilja ha kärlek från omgivningen i så stora mått att jag skulle vilja bli kallad "superstjärna". Jag skulle skaffa en barnflicka och bara träffa mina barn några gånger i veckan. Det är ju så ansträngande att vara förälder men jag skulle adoptera fem magra fattiga barn från olika världsdelar för jag vill ha en stor familj.
Den här speciella dagen ska jag gå på en stor internationell prisutdelning där jag är nominerad i sju olika kategorier. Jag är gränslöst säker på att jag kommer att vinna alla sju. Min klänning är fantastisk och fotograferna utanför den röda matten knäpper kort så blixtarna skulle ha gjort mig blind om jag inte hade haft solglasögonen på plats. Jag glömmer bort mig för en kort men ödestiger sekund och gör en modellsving med huvudet så att håret flyger. Fotograferna stannar upp en sekund innan de öser på med nya fotton och mina förfärliga öron visas upp för världen. Jag låtsas som ingenting och går in i den stora teatern där prisutdelningen hålls. Jag vinner ingen kategori och får gå hem utan pris. Nästa morgon är mina stora öron på varje löpsedel i hela världen och jag inser att min karriär är för alltid över.
Om jag fick ändra 15 saker med mig själv för en dag skulle jag ge mig själv en underbart vacker timglasformad figur och en tillhörande ljuvlig kroppsnära klänning i purpurröd sammet. Det skulle vara den första förändringen och formodlingen den största. Sedan skulle mitt korta brunfärgade hår bli långt, svallande, blont och naturligt lockigt. Det räknar jag som en förändring. Vidare skulle jag ta bort mitt synfel och ersätta mina glasögon med ett par glamorösa solglasögon med diamanter på skalmarna. Den fjärde förändringen skulle vara längden på mina ben. Jag skulle vilja ha något längre ben. Inte som en riktigt lång kvinna men som en lite längre kvinna. Benen skulle få avslutas med ett par fötter i ett par svarta stövlar med hög klack. Tyvärr skulle den femte förändringen göra mina öron onaturligt stora och utstående. Jag skulle gömma dem bakom allt svallande blont hår.
Mina egenskaper skulle jag också förändra. Först skulle jag ge mig själv en sångröst att dö för. Sen skulle jag ge mig själv självförtroende att våga sjunga inför en stor publik. Jag skulle få fokus nog att spela in en skiva och jag skulle få affärssinne så att jag inte blir lurad på pengar av skivbolag och agenter. Tyvärr medför detta att jag blir väldigt girig men det är något jag aldrig skulle erkänna.
Mina önskemål i livet skulle naturligtvis förändras de med. Jag skulle önska mig pengar att göra och köpa allt jag vill, när jag vill det. Jag skulle vilja ha kärlek från omgivningen i så stora mått att jag skulle vilja bli kallad "superstjärna". Jag skulle skaffa en barnflicka och bara träffa mina barn några gånger i veckan. Det är ju så ansträngande att vara förälder men jag skulle adoptera fem magra fattiga barn från olika världsdelar för jag vill ha en stor familj.
Den här speciella dagen ska jag gå på en stor internationell prisutdelning där jag är nominerad i sju olika kategorier. Jag är gränslöst säker på att jag kommer att vinna alla sju. Min klänning är fantastisk och fotograferna utanför den röda matten knäpper kort så blixtarna skulle ha gjort mig blind om jag inte hade haft solglasögonen på plats. Jag glömmer bort mig för en kort men ödestiger sekund och gör en modellsving med huvudet så att håret flyger. Fotograferna stannar upp en sekund innan de öser på med nya fotton och mina förfärliga öron visas upp för världen. Jag låtsas som ingenting och går in i den stora teatern där prisutdelningen hålls. Jag vinner ingen kategori och får gå hem utan pris. Nästa morgon är mina stora öron på varje löpsedel i hela världen och jag inser att min karriär är för alltid över.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)