Utmaning 37

När jag kommer in genom dörren kommer han springande. Han kastar sig upp i min famna och lägger sina små armar om min nacke. Han trycker sin rosiga varma kind mot min kalla som nyss varit ute och säger ”min mamma” med en röst som är både kärleksfull och stolt. Sen krånglar han sig ner och springer iväg. Ivrig att berätta för alla som hör att hans mamma har kommit. Det handlar inte så mycket om att jag kommit för att hämta honom utan bara om att jag är där. Han längtar inte hem utan kan tänka sig att stanna hela kvällen och natten på dagis. Han älskar sina förskollärare och de andra barnen men mest av alla älskar han sin mamma och sin pappa. Jag älskar att hämta honom och jag önskar att jag kan fortsätta att göra honom stolt över mig.

Utmaning 36

Jag vet inte vart jag är på väg. Jag står vid ett vägskäl där jag kan välja vilken väg som är min framtid men jag vet inte vilken väg som är den rätta. Jag antar att jag inte borde gå bakåt och gå tillbaka till mina gamla polare och allt festande och drogerna. Istället borde jag ta vägen till höger där jag kan ana en rak väg som leder fram till en behaglig framtid med stabilitet och rutiner. Men den till vänster känns mycket mer spännande. Där väntar äventyr och långa resor. Farliga förbindelser och snabba pengar. Så hur ska jag ha det? En trygg eller äventyrlig framtid? Vad är det jag vill ha egentligen. Jag vet vad jag skulle må bra av men det låter så tråkigt.

Utmaning 35

Tina hade befarat den här dagen eftersom hon visste att hon skulle ta tillbaka honom. Hon förbannade sin egen mesighet men kunde inte göra annat. Därför hade hon önskat att Thomas aldrig hade berättat för henne om sin otrohet så att hon kunde fortsätta att låtsas som att hon inte visste något om den. Men nu hamnade allt i ett annat läge. Han skulle bara få en chans annars skulle hon bli sin mamma och hon kunde inte stå ut med det.

Utmaning 34

Skriv om att få en chans som kommer att försvinna om en kort stund om du inte tar den NU.
Jag behöver lite mera tid för att få till den här.

Utmaning 33

Jag har tappat bort mina nycklar. Jag kan inte hitta dem. Jag är säker på att jag hängde upp dem i nyckelskåpet där de ska hänga men nu kan jag inte hitta dem. Var kan de ha tagit vägen? Jag har letat överallt men jag kan inte hitta dem. Det handlar om en nyckelknippa med nyckeln till min lägenhet, släktens sommarhus, jobbet, morsans lägenhet, farsans hus och Eriks lägenhet. Av alla nycklar som sitter på den där nyckelknippan kan jag skaffa tillbaka alla utom den till Eriks lägenhet. I första hand därför att han inte vet att jag har den, i andra hand för att han gjorde slut med mig för två veckor sedan.

Hur kunde han göra slut med mig? Det var ju jag som skulle göra slut med honom när så fort jag tröttnat på honom. Det var inte mening att jag skulle bli kär i honom och älska att vara nära honom. Nu har jag inte längre någon rätt att vara nära honom och andra tjejer kan ta min plats vid hans sida, min plats i hans vattensäng, min plats vid hans köksbord. Jag behöver ha min plats tillbaka och utan nyckeln till hans lägenhet vet jag inte hur det ska gå till.

Varje dag sedan han hade sagt ”vi fungerar inte längre” gick hon till hans lägenhet på lunchen och kontrollerade att ingen ny tjej hade tagit hennes plats. Hittills hade det inte funnits några spår efter någon tjej på besök. Men hon kunde inte vara säker på att det skulle fortsätta så. Hon lämnat alltid kvar något som skulle påminna honom om henne när han kom hem. Lite parfym på kudden, en ensam strumpa i hans strumplåda, ett par trosor i tvättkorgen men han hade inte ringt henne eller på annat sätt hört av sig. Idag skulle hon ta något från honom som hon kunde säga att han glömt hos henne. Det var dags att vrida upp tempot i operation få tillbaka Erik men utan nycklarna var det förstört.

Utmaning 32

Ljus bländar mig. Jag tål inga typer av starkt ljus. Det gör ont i mina ögon så mycket att jag tror att de tar skada av det. Jag får fräknar av solljus och risken för hudcancer är så stor att jag kan se hur mina fläckar växer för varje sekund jag befinner mig i direkt solljus.

Utmaning 31 - Första Skrivpuff-tävlingen!

Utmaning 30

Det serverades soppa i skolmatsalen den här dagen. I lärarnas matsal var det en krämig kycklingsoppa med precis lagom mycket chili. På varje bord stod en skål limeyoghurt och ett fat med härligt nybakt nanbröd. För detta betalade varje lärare 29 kr och de fick äta så mycket de ville. Stina Larsson som var mattelärare tyckte att det var för dyrt. För tio år sedan hade lärarna fått äta samma goda mat, hur mycket de ville och utan att det kostade dem något. I elevmatsalen serverades en blaskig köttfärssoppa utan smak, yoghurt och bröd.

Strax efter lunch började lärarna på skolan må dåligt. Först insjuknade syslöjdslärarinnan Lisa med kraftiga magsmärtor och plötsligt illamående. Sedan följde resten av skolans lärare efter i rask takt. De sista timmarna var alla lärare sjuka utom svenskaläraren Erik Svensson. Han hade gjort ett undantag och åkt hem på lunchen för att kontrollera sin post. Han väntade på ett brev från en annan skola där han sökt arbete. Han hade inte fått något brev från dem den här dagen heller men han kastade i sig resterna från gårdagens middag innan han hastade tillbaka till skolan för sin första lektion efter lunch.

Han möttes av lärare som lämnade skolan i en strid ström. Men han hade sin lektion som vanligt och hans elever var ganska besvikna för att de inte fick sluta tidigt och gå hem. Mitt i lektionen knackade en civilklädd polis på hans dörr. Han fick följa med dem till polishuset och berätta ingående varför han inte ätit lunch i skolmatsalen. Det hade visat sig att soppan varit förgiftad och nu var han misstänkt för att ha förgiftat skolans alla lärare.

Han ville inte berätta om varför han åkte hem så han försökte tänka snabbt och komma på en annan anledning. Han försökte glömma att han ljög när han sa att han skulle träffa sin sambo för en trevlig lunchträff mitt i veckan. Poliserna genomskådade hans lögn och tolkade det som att han hade en förgiftad kycklingsoppa att dölja. När han till slut berättade sanningen trodde de inte på honom.

Utmaning 29

VARNING FÖR

Jag vet inte. Jag släpper den nu så hoppas jag att jag får inspiration senare.

Utmaning 28

”Din cancerdiagnos har du själv rökt dig till”, sa min dotter och ryckte på axlarna när jag berättat för henne vad läkaren sagt till mig tidigare på dagen. Jag kunde inte begripa hur hon kunde vara så kall mitt i all min oro. Jag kände ett behov av att försvara mig mot hennes hårda ord. Men jag kunde inte. Jag orkade inte bryta ihop inför henne så jag lämnade henne i köket. Jag tog min tillflykt till badrummet där jag spolade upp ett bad åt mig. Läkaren hade sagt till mig att jag borde sluta röka men att det egentligen inte spelade någon roll. Det var för sent att göra något åt min tumör och att jag bara har döden framför mig. Det var dags för mig att avsluta mina affärer och lämna min dotter åt sitt öde. Förhoppningsvis har hon lärt sig något och håller sig borta från alla typer av droger.

Utmaning 27

Kära Thomas,

Jag borde inte ha tagit med mig min älskare till ditt och Tinas bröllop. Jag borde ha respekterat att du inte ville träffa min nya livskamrat och lämnat honom hemma så som din far gjorde. Men eftersom jag tog med mig honom borde jag ha sett till att han skötte sig. Jag är ledsen att jag drogs med i mina känslor och lät mig svepas med i hans galna upptåg.

Jag hoppas att du i kan finna i ditt hjärta en möjlighet att förlåta mig och låta mig vara en del av ditt liv igen.

Fårlåt mig,

~ mamma

Utmaning 26

Helena körde bilen till tågstationen och hämtade en bagagevagn. Det hade blivit några resväskor och en stor bag fast hon tänkt att bara det viktigaste fick följa med. Hon hade till sin stora förvåning upptäckt att hon blivit fäst vid sina saker under tiden i huset. Mycket hade hon lämnat åt sitt öde. Hon hade gett Sofia fullmakt att sälja huset innan hon reste. Sofia hade varit helt förkrossad så klart men det struntade Helena i. Trots att hon var jagad av ett gäng hänsynslösa galningar kände hon att hon skulle klara av det. Hon var en överlevare och hon skulle skapa sig ett nytt liv igen.

Utmaning 25

Jag hatar det lilla liv som växer i min mage. Det är inte livets fel på något vis. Jag är fullkomligt medveten om att det inte har bett om att få ligga i min mage och växa. Jag kan inte glädjas åt att känna rörelser och sparkar. Jag betraktar den som en parasit som lever på mig. Den äter mitt blod, min mat och den andas den luft som jag andas. Allt jag gör drabbar den och min skuld är enorm. Jag tänker på alla glas vin, alla lakritsshots, alla cigaretter både lagliga och olagliga som jag har dragit i mig medan den har legat där och försökt skapa sig ett drägligt liv. Jag är inte gjord för att ha små liv som växer i min mage. Jag är gjord för att festa, supa och knulla med alla som är intresserade. I mitt ytliga liv finns ingen plats för blöjor och nattvak. I mitt liv finns inte plats för villkorslös kärlek och enormt ansvar. Jag klarar inte av att låta det här fortsätta.

Utmaning 24

Min svenskalärare i sjuan sa att jag hade fantasi nog att sätta mig in i situationer som jag inte själv levt.

Min man säger att jag skriver levande och på ett sätt som gör att han vill läsa vidare, veta mera och se vad som händer.

Utmaning 23

”Är det där en kompis till dig?”, frågade Tina sin nyblivne make. Thomas skakade på huvudet. ”Jag trodde att det var någon på din sida”, svarade han. De betraktade personen i fråga. En man i deras ålder, han hade varit snyggt klädd men som blivit alldeles för överförfriskad och just nu ägnade sig åt att strippa på bardisken. ”Vem ska stoppa honom innan han tar av sig för mycket?”, Tina var bekymrad. Hon kände sig inte helt bekväm i situationen och tydligen gjorde inte Thomas det heller. ”Du får fråga fina vänner vem som tagit med honom så kollar jag med mina”, föreslog Thomas. Tina nickade och de skildes åt för att undersöka saken. Under tiden åkte mannens byxor av och gjorde obscena rörelser med underkroppen. Tina blev förskräckt när hon såg sin mormor stå nära honom och se lystet på hans kropp. Tinas mormor hade alltid tyckt om sprit och nu sedan hon börjat tappa minnet hade hennes drickande gått för långt. Hon lokaliserade sin mamma och tecknade över hela festlokalen att det var dags för mormor att åka hem. Det tog en god stund för hennes mamma att förstå vad Tina menade men tillslut verkade det som att budskapet hade gått fram och mamma styrde stegen mot baren. Tina frågade lite diskret alla hon passerade om de kände mannen på bardisken men ingen tog på sig ansvaret för honom.

När hon hade frågat alla inom synhåll försökte hon hitta igen Thomas igen men han var som bortblåst och den strippande mannen hade försvunnit från bardisken. Hon drog en lättnadens suck men det var för tidigt. Hon kände händer på sin kropp från någon som glidit sig upp bakom henne. Hon vände sig om och skulle ge sin make en kyss men där stod den nakna mannen. Han omfamnade henne och han var stark. Hon märkte att han inte alls var särkilt berusad och hon tog sig inte loss. Han delvis bar henne till dansgolvet och för en utomstående såg det nog ut som att hon ägnade sig åt att dansa med en nästintill naken man på sin bröllopsdag. I ögonvrån såg hon att Thomas mamma betraktade henne med en missnöjd min. Där fick hon vatten på sin kvarn, tänkte Tina och gjorde en oväntad rörelse åt vänster samtidigt som hon sjönk ihop och tog sig lös från mannens armar. Hon skyndade sig därifrån och fick äntligen syn på Thomas. Nu tänkte hon inte lämna hans sida. Hon berättade för honom om hennes ofrivilliga dans och medan Thomas gick mot mannen för att kasta ut honom eftersom han inte heller hittat någon som kände honom drog mannen upp Thomas mamma på dansgolvet. Thomas blev så generad av de oanständiga rörelserna och av att hans mamma följde med i rörelserna att han vände och bestämde sig för att låtsas som ingenting. Han vände och tog med sig Tina därifrån.

Utmaning 22

Kan inte sitta still. Det värker av tristess i benen. Det började som krypningar i fötterna och har nu övergått till ren smärta. Tankarna som virvlar i huvudet och som önskar att det ska bli min tur nu. Jag kan inte sitta still och börjar vandra omkring. Då slutar det att göra ont i benen men krypningarna försvinner inte. Jag står inte ut!

Utmaning 21

Hon gick upp för trappstegen till sitt rum. Sitt tornrum men hon visste att något var fel redan innan hon tagit första steget. Det luktade annorlunda och obekant. Förhoppningsvis berodde det bara på att hon inte varit hemma på ett tag men hon anade att sanningen var värre än så. Sofia ledde henne uppför trappan eftersom hon knutit en sjal över Helenas ögon. Medan Sofia knöt sjalen på plats hade hon fnissat något om en överraskning och Helena hade varit helt oförberedd. Helenas fötter gick nästan på egen hand uppför trappstegen, hon hade gått i den så många gånger att fötterna visste vilka trappsteg som knarrade utan att Helena behövde se dem. Hon visste när hon var uppe och tog det sista steget med samma självklarhet som om hennes ögon sett slutet på trappen. När hon satte ner sin nakna fot på golvet förstod hon först inte vad hon kände. Det var mjukt och lurvigt, inte alls som trägolvets tiljor, och Helena drog upp foten igen. Hon ville inte sätta ner den för vad det där lurviga än var så betydde det knappast något bra. Sofia märkte inte att hon tvekade utan knuffade henne framåt och tillslut blev Helena tvungen att sätta ner foten på det lurviga. Hennes andra fot följde tveksamt efter. Sofia stod bakom henne och tog av ögonbindeln. Helena vågade inte öppna ögonen men kände sig tillslut tvungen. Det första hon såg var ett kamerateam med en stor filmkamera rakt in i ansiktet. Helena försökte se bortom kamera med det var som att hennes ögon blivit förlamade och bara kunde stirra på kameran. Det verkade som att kameramannen förstått att hon drabbats av kameraskräck och han flyttade sig bort från henne. Då såg hon sitt älskade tornrum för första gången och det fanns inte kvar längre.

Det lurviga som hennes fötter stod på var en heltäckningsmatta av modell ryamatta i en skarp apelsinfärgad orange nyans. Väggarna var bruna och gröna och fönstren var täckta av gardiner i samma färg som mattan. Mitt i rummet stod en stor rund säng med massor av kuddar i mitten. Den såg ut som en enorm tårta och skulle lätta rymma åtta personer. Om Helena inte varit så chokad hade hon satt sig med armarna runt knäna och gråtit men nu kunde hon inte få fram ett ord och inte heller någon reaktion. Helt plötsligt blev hon medveten om två vagt välbekanta figurer som satt på en bänk vid de östra fönstren. Hon stirrade på dem kände ilskan komma bubblande. ”Vad i helvete har ni gjort?”, väste hon fram. Rösten höll inte och hon var helt torr i munnen. ”Vad i helvete har ni ställt till med?”, nu var hennes röst starkare och hon blev själv rädd för styrkan och ilskan. Personerna på bänken var inredningsdesigners från en teveproduktion som hon sett någon gång och tyckt gjort ett bra jobb med nöjda kunder. Helena var allt annat än nöjd. Hon struntade i kuddar, tända ljus och annat fluff. Hon ville ha tillbaka sitt kala, vita rum. Hon lyckades få iväg allihopa ut ur huset på mindre än tio minuter. De skulle komma tillbaka nästa dag och återställa alltihopa men hon visste redan att allt var förstört.

Så fort hon blev ensam slet hon bort mattan och letade sig fram till den lösa golvbrädan som låg kvar. Hon sträckte in handen och drog ut lådan som låg därinne i mörkret. Den låg kvar. Hon öppnade den och fick se buntarna med pengar som låg kvar. Hon räknade hastigt igenom dem och det verkade som att allt låg kvar, orört och intakt. Hon drog en lättnadens suck och la tillbaka golvbrädan och mattan. Sedan tog hon med sig lådan nerför trappen. Resten av kvällen och natten ägnade hon sig åt att packa ihop sitt liv.

Nästa morgon när inredarna kom tillbaka berättade hon för dem att de skulle göra om överraskningsmomentet. Hon gav dem nästan äkta förvåning, lycka, glädje och kärlek innan de gav sig iväg igen. Några timmar efter att teamet åkt packade Helena sin bil och lämnade sitt drömhus. Hon ringde mäklaren på vägen bort och några dagar senare låg hennes hus ute på hemnet.se igen. Helena var återigen hemlös och på jakt efter en plats att få leva i trygghet. Men hon hade gjort ett val när hon drog med pengarna från knarksyndikatet. Nu skulle de snart veta hennes riktiga namn och varifrån hon kom. Nu började ett nytt liv och det viktigaste för henne var att skaffa sig ett nytt namn och göra sig av med Helena.