Utmaning 14

”Jag heter Helena Svantesson” presenterade Helena sig, ”jag är intresserad av objektet på Johannesgatan.”
”Jaa, det var ju trevligt”, mäklaren lät stressad och en aning överlägsen men Helena lät sig inte avskräckas.
”Jag såg på Hemnet.se att det ska vara visning idag klockan fyra”, fortsatte hon ”och jag ska gå på den”.
”Det kommer att vara många intressenter på den visningen men jag har en ny visning imorgon eftermiddag så det kanske vore bättre om du kom på den istället”.
”Nej, det går inte alls”, insköt Helena, ”om huset faller mig i smaken ska jag ta med mig några kunniga vänner imorgon”.
”Jaha, ja, då kommer ju saken i ett lite annat läge”, mäklaren hade helt bytt röstläge och attityd. Äntligen verkade han ha förstått att Helena menade allvar och att hon var en seriös köpare. ”Då är du välkommen på visningen klockan sexton idag”, mäklaren gjorde en lite paus och det lät som att han bläddrade bland papper, ”och ditt namn var?”
”Helena Svantesson” upprepade Helena.
”Huset ligger som du vet på Johannesgatan, det är nummer fem och”
”Jag hittar”, avbröt Helena, ”tack för väntligheten” sedan la hon på luren utan vidare artighetsfraser och andra oväsentligheter.

Halv fyra parkerade Helena sin bil en bit bort på gatan. Hon ville få lite tid att ensam känna sig för. I hela sitt liv hade hon önskat att få bo i huset på Johannesgatan 5 och nu hade hon sin dröm inom räckhåll. Som barn hade hon gått förbi det vackra grå huset med det höga tornet varje dag på väg till och från skolan och hon hade fantiserat om hur det såg ut inuti, om hur människorna därinne hade dansat i balsalar, promenerat i den välskötta trädgården bland rosor och perenner, plockat äpplen från det gamla äppelträdet och helt enkelt levt sina liv där innanför stenmuren och den höga grinden i svart smide.

Hon såg tornet på långt håll och gick med spänd förväntan gatan fram. Samma väg som hon vandrat så många gånger genom åren. Hon kom fram till järngrinden och såg in i trädgården. Den var vanskött och ovårdad numera. Hon antog att säljaren var gammal och trött. Kanske hade ingen bott där de sista månaderna. Färgen på huset flagnade och takpannorna var mörka och beväxta med mossa här och där. Hon kunde också se att fönstren var i stort behov av renovering och att en del nog behövdes bytas ut. Ingenting av detta spelade henne någon som helst roll. Hon visste att det var hennes hus och att det var meningen att hon skulle bo där.

Hon följde muren bort från uppfarten och hon betraktade huset från alla vinklar hon kunde utan att gå innanför muren. När klockan hade passerat fyra vände hon och gick tillbaka mot uppfarten. Flera bilar stod parkerade på gatan utanför och Helena fick snirkla sig fram mot grinden och uppfarten men inget kunde förstöra hennes humör. Hon presenterade sig för mäklaren som prickade av henne på en lista. Hon såg till att hon fick vara ensam i alla rum när hon gick genom huset. Precis som hon hade förställt sig kände hon sig mäktigast i världen när hon stod mitt i tornrummet och hade utsikt åt alla väderstreck. Hon gick nerför alla trappor igen och genom alla rum innan hon bekräftade för mäklaren att hon skulle återkomma på visningen nästa dag. Hon gick igenom trädgården till den lilla skogsdungen och vandrade där en kvart innan hon återvände till bilen.

Nästa dag återkom hon till huset. Med sig hade hon sin bästa väninna och hennes make. De hade köpt ett gammalt hus och själva gjort all renovering. Maken drev ett eget företag med gamla hus som specialitet. Han skrev ner alla problem han kunde hitta och prissatte dem. Dessutom hade hon med sig en rörmockare, en elektriker och en god vän med sin mögelhund. Själv spenderade hon hela visningen i tornrummet där hon satt mitt på golvet och mediterade.

Efter visningen berättade alla hennes anlitade proffs vilka problemområden som fanns och hur mycket pengar det skulle kosta att åtgärda dem. Hon nickade och avtalade sedan med dem att de skulle på uppdragen när affären var avslutad.

Nästa dag ringde hon mäklaren och fick veta att det skulle bli budgivning. Hon blev irriterad men fick inse att hon inte hade något annat val än att vänta tills budgivningen startade. Tre veckor senare samlades alla intressenter till en telefonkonferens där budgivningen skulle hållas. Helena sa ingenting och den som verkade hetast var en man som hette Enstam. När han fått de andra elva budgivarna att ge sig verkade de ha glömt bort henne. Enstam lät nöjd och sprickfärdig innan hon bjöd över honom med hundratusen kronor. Budgivningen höll på en stund till innan Enstam äntligen insåg att han var besegrad och huset var hennes. Hennes stora barndomsdröm hade äntligen gått i uppfyllelse!