Utmaning 21

Hon gick upp för trappstegen till sitt rum. Sitt tornrum men hon visste att något var fel redan innan hon tagit första steget. Det luktade annorlunda och obekant. Förhoppningsvis berodde det bara på att hon inte varit hemma på ett tag men hon anade att sanningen var värre än så. Sofia ledde henne uppför trappan eftersom hon knutit en sjal över Helenas ögon. Medan Sofia knöt sjalen på plats hade hon fnissat något om en överraskning och Helena hade varit helt oförberedd. Helenas fötter gick nästan på egen hand uppför trappstegen, hon hade gått i den så många gånger att fötterna visste vilka trappsteg som knarrade utan att Helena behövde se dem. Hon visste när hon var uppe och tog det sista steget med samma självklarhet som om hennes ögon sett slutet på trappen. När hon satte ner sin nakna fot på golvet förstod hon först inte vad hon kände. Det var mjukt och lurvigt, inte alls som trägolvets tiljor, och Helena drog upp foten igen. Hon ville inte sätta ner den för vad det där lurviga än var så betydde det knappast något bra. Sofia märkte inte att hon tvekade utan knuffade henne framåt och tillslut blev Helena tvungen att sätta ner foten på det lurviga. Hennes andra fot följde tveksamt efter. Sofia stod bakom henne och tog av ögonbindeln. Helena vågade inte öppna ögonen men kände sig tillslut tvungen. Det första hon såg var ett kamerateam med en stor filmkamera rakt in i ansiktet. Helena försökte se bortom kamera med det var som att hennes ögon blivit förlamade och bara kunde stirra på kameran. Det verkade som att kameramannen förstått att hon drabbats av kameraskräck och han flyttade sig bort från henne. Då såg hon sitt älskade tornrum för första gången och det fanns inte kvar längre.

Det lurviga som hennes fötter stod på var en heltäckningsmatta av modell ryamatta i en skarp apelsinfärgad orange nyans. Väggarna var bruna och gröna och fönstren var täckta av gardiner i samma färg som mattan. Mitt i rummet stod en stor rund säng med massor av kuddar i mitten. Den såg ut som en enorm tårta och skulle lätta rymma åtta personer. Om Helena inte varit så chokad hade hon satt sig med armarna runt knäna och gråtit men nu kunde hon inte få fram ett ord och inte heller någon reaktion. Helt plötsligt blev hon medveten om två vagt välbekanta figurer som satt på en bänk vid de östra fönstren. Hon stirrade på dem kände ilskan komma bubblande. ”Vad i helvete har ni gjort?”, väste hon fram. Rösten höll inte och hon var helt torr i munnen. ”Vad i helvete har ni ställt till med?”, nu var hennes röst starkare och hon blev själv rädd för styrkan och ilskan. Personerna på bänken var inredningsdesigners från en teveproduktion som hon sett någon gång och tyckt gjort ett bra jobb med nöjda kunder. Helena var allt annat än nöjd. Hon struntade i kuddar, tända ljus och annat fluff. Hon ville ha tillbaka sitt kala, vita rum. Hon lyckades få iväg allihopa ut ur huset på mindre än tio minuter. De skulle komma tillbaka nästa dag och återställa alltihopa men hon visste redan att allt var förstört.

Så fort hon blev ensam slet hon bort mattan och letade sig fram till den lösa golvbrädan som låg kvar. Hon sträckte in handen och drog ut lådan som låg därinne i mörkret. Den låg kvar. Hon öppnade den och fick se buntarna med pengar som låg kvar. Hon räknade hastigt igenom dem och det verkade som att allt låg kvar, orört och intakt. Hon drog en lättnadens suck och la tillbaka golvbrädan och mattan. Sedan tog hon med sig lådan nerför trappen. Resten av kvällen och natten ägnade hon sig åt att packa ihop sitt liv.

Nästa morgon när inredarna kom tillbaka berättade hon för dem att de skulle göra om överraskningsmomentet. Hon gav dem nästan äkta förvåning, lycka, glädje och kärlek innan de gav sig iväg igen. Några timmar efter att teamet åkt packade Helena sin bil och lämnade sitt drömhus. Hon ringde mäklaren på vägen bort och några dagar senare låg hennes hus ute på hemnet.se igen. Helena var återigen hemlös och på jakt efter en plats att få leva i trygghet. Men hon hade gjort ett val när hon drog med pengarna från knarksyndikatet. Nu skulle de snart veta hennes riktiga namn och varifrån hon kom. Nu började ett nytt liv och det viktigaste för henne var att skaffa sig ett nytt namn och göra sig av med Helena.