Utmaning 8

”Är det inte Marie?”, hörde jag en röst bakom mig i kön. Jag vände mig motvilligt om eftersom uttalanden som det brukar betyda att någon jag valt att inte träffa på länge helt plötsligt tycker att vi är bästa kompisar, eller i alla fall att vi en gång var och mycket riktigt där står Jenny. Vi har inte setts på minst tio år och jag har inte saknat henne under de senaste åtta i alla fall. Men jag ler glatt mot henne.
”Jenny, vad roligt att se dig” säger jag och jag ryser inombords av min falaska entusiasm, ”vad har du haft för dig sen sist?”. Jag tänker att det mest är en artighetsfras men Jenny tar helt sonika sina pinaler och smiter in bakom mig i kön. Hon lägger upp en klase bananer och en påse äpplen på bandet där jag har börjat lasta upp mina varor, två liter mjölk, ett paket smör, en korvring, några tomater och lite annat smått och gott. Jenny verkar inte ens märka att jag betraktar hennes frukt som pestsmittade och tillslut ger jag upp. Hon tar en kasse och börjar packa i mina varor i den. Sist kommer även hennes bananer och äpplen som hon lägger ovanpå. Jag betalar och sträcker mig efter kassen. Jag får den och hon fortsätter berätta om allt hon har gjort de senaste åren. Om hur hon har bestigit berg och räddat lejon i Afrika och levt med gatubarn i Sydamerika och slagits mot barnarbete och politiska fångar i Asien. Jag säger inte så mycket och tillslut verkar hon ha pratat klart.
”Du då, vad har du haft för dig sen sist, mer än blivit fet?” frågar hon och skrattar. Jag drar en djup suck och försöker att inte ta åt mig av hennes kommentar. Jag vet ju att det syns på mig att jag har gått upp några kilon sedan gymnasiet så det är ju verkligen ingen hemlighet.
”Jag har fått barn”, säger jag och utan att jag menar det låter det som ett försvar.
”En hel flock kan man tro när man kollar omfånget på din mage”, säger hon bekymrat och innan jag hinner hämta mig fortsätter hon ”hur många väntar du nu?”
”Jag har en liten pojke och nu väntar jag femlingar”, säger jag och tittar rakt fram. Hon blir tyst en liten stund. Sen börjar hon skratta.
”Du har i alla fall samma gamla goa humor kvar”, skrattar hon. Jag funderar om jag försöker vara rolig och om jag var så himla rolig på gymnasiet. Det är ju inte så att jag var någon komiker. I alla fall inte som jag minns det.
”Jag har fått reseförbud av min doktor nu” fortsätter hon. Det här är mer en monolog från hennes sida med en och annan stick replik från min sida. ”Jag har drabbats av…” hon gör en konstpaus innan hon forstätter ”… glutenallergi och måste äta specialkost i resten av mitt liv. Det fungerar inte så bra när man är hjälparbetare och måste leva på vad det som erbjuds. Jag kan ju aldrig mera äta pasta och ris till exempel!”
”Det är inte gluten i ris”, säger jag automatiskt men hon verkar inte höra.
”och jag som verkligen älskar risotto”, fortsätter hon beklagande. Jag ger henne hennes bananer och äpplen och går därifrån. Halvvägs till min bil stannar jag och vänder mig om.
”För min del kan det gärna dröja tio år till innan vi ses igen!”, ropar jag så att hela parkeringen hör det. Innan jag sträcker på nacken och går de resterande metrarna till min bil. Jag minns glasklart varför vi inte höll kontakten efter studenten. Hon var lika självupptagen då också.