Utmaning 11

Underbara älskade barnunge tultar omkring tillsammans med sin långe välbyggde älskade pappa. De har åkt kälke från vår gård ut på sjöns hårda blanka is. Jag står i altandörren och ser dem på långt håll. Jag önskar mig en kamera med teleskopobjektiv så att jag kunde komma närmare fast ändå inte behöva gå dit. Jag tycker att betrakta världen på håll och dra mina egna slutsatser om vad som händer där borta. Sonen verkar helt omedveten om hur hal den blanka isen är. Hans stora hjälm skyddar honom men gör honom också tung vid hastiga rörelser. Jag ser hur de busar med varandra men jag är oförmögen att ingripa om något skulle gå på tok.

Dagarna är korta och mörkret kommer fort. Månen stiger på himlen och snart ser jag min familj i månljusets bleka sken. Det glittrar i isen och stjärnorna glittrar. Det kommer att bli en kall natt. Egentligen är det middagsdags men jag struntar i det. Jag är en mamma som ibland kan strunta i det och bara låta den underbara stunden fortsätta. Jag går ut på altanen i strumplästen. De kalla torra golvbrädorna är iskalla och kylan sprider sig snabbt uppför mina ben. ”Det finns varm choklad och bulle nu!”, ropar jag ut till dem och de vänder sig mot mig så jag tror att de hört. Barnet spricker upp i ett leende och ropar ”Mamma” så hela grannskapet måste ha hört. Det är det vackraste ord som någonsin sagts och jag känner kärleken skvalpa inom mig. Moderskärleken som bara blir starkare och starkare allt eftersom tiden går och barnet växer.
Jag stänger altandörren och skyndar mig att laga till chokladen, värma bullar och lägga på mer ved i kaminen. Jag lägger ut en filt framför kaminen och placerar torra, varma strupmor och sonens pyjamas med björnar bredvid. Precis när jag hör dem i dörren häller jag upp chokladen i muggar och går för att ta emot deras stelfrusna tår och fingrar. Sonen älskar picknick inomhus lika mycket som utomhus och även om han fick bullar och varmchoklad till middag är jag den bästa mamman han kan ha.