Utmaning 15

Ingenting gör mig så arg som att bli beskylld för något som jag inte har gjort och jag inte får någon chans att försvara mig för alla förklaringar låter som bortförklaringar och sätt att ta sig undan att åka fast. Ibland kan faktiskt förklaringar bara vara just förklaringar men det är inte alla som förstår det. Att jag blir så arg när detta händer har sitt ursprung i mina tidiga tonår.

Min lillebror var en slarver så som tioåringar kan vara utan att det betyder särskilt mycket. Jag ville att han skulle vara lite mer rädd om sina saker eftersom våra föräldrar slet för att få inkomster och utgifter att balansera med ett litet överskott varje månad. En sommardag hittade jag min brors cykel slängd i dikeskanten av vår lilla byväg tillsammans med en hel hög andra ungars cyklar. Med lite otur kunde cykeln ha blivit både stulen och påkörd och jag bestämde mig för att skrämma honom lite. Jag tog med mig hans cykel hem och ställde den i cykelstället som stod i vinkel mellan huset och garaget. Det syntes med andra ord inte från vägen och han skulle bli tvungen att gå dit innan han såg sin cykel. Jag hade tänkt mig att han skulle skämmas och be om förlåt och sedan skulle mamma tala om att jag hittat den och tagit med den hem. Jag berättade för mamma när jag kom hem att jag hittat cykeln och att den nu stod i cykelstället där den borde. Lillebror kom hem utan cykel och blev så lättad som en tioåring kan bli när något han värderat högt försvunnit och sedan återvänt.

Några dagar senare fick jag besök av en mamma till en av lillebrors kompisar. Hon var urförbannad och sa att jag skulle låta bli hennes sons cykel. Hon var helt övertygad om att jag hade stulit hans cykel, en unge som jag varken brydde mig om eller ens lagt märke till vilken cykel han hade. Det visade sig att ryktet om min lillebrors försvunna cykel hade spritt sig till grannarna och nu stod en högröd kvinna på vår gräsmatta och svor ve och förbannelse över mig. För något jag absolut inte hade gjort och inte kunde försvara mig emot. Hon lyssnade inte och jag blev mer och mer förbannad. Tillslut var måttet rågat och jag minns orden som kom ur min mun: ”Håll käften jävla kärring. Jag skulle aldrig röra din djävulunges cykel!” I det ögonblicket precis innan jag skrek åt henne hade jag kunnat döda henne. Hade jag haft ett vapen i min hand hade jag kunnat skada henne. Men istället släppte jag ut min ilska i de korta meningarna och resultatet blev förvånande. Hon blev knäpptyst och vitnade i ansiktet innan hon vände på klacken och småsprang därifrån. Jag tror inte att det var så mycket orden som tonfallet och blicken som skämde iväg henne. Jag tror att även hon var medveten om att jag nyss inte bara önskat livet ur henne utan också önskat hålla i kniven.

Ytterligare några dagar senare berättade lillebror i förbigående att cykeln återfunnits. Den hade hela tiden legat slängd i ett dike vid en av deras kompisars hus. Jag väntade mig en ursäkt från henne men den har jag fortfarande inte sett röken av.